”Om jag vill ha barn om 5 år, måste jag bestämma det nu?”

Mathias Gerdfeldter: Jag kanske borde ha bråttom

helskärm

”Jodå, barn vill jag ju ha, men jag är inte redo än. Vi får se om några år. Så får jag väl ta tag i allt det där då.”

”Allt det där”, som jag inte riktigt orkar tänka på. Allt det där som alltid blir följdfrågan kring min framtida familjebildning. Allt det där det innebär att inte kunna ”göra” egna barn med sin livspartner. Allt det där som kort och gott kan sammanfattas: Hur? Hur ska jag få barn?

Själv är jag kär i en kille. Och hur mycket vi än försöker kommer vi tyvärr aldrig att få några barn gjorda.

Så vilka är då våra alternativ?

Adoption? Egentligen det självklara valet. Det finns alldeles för många oönskade barn på denna överbefolkade jord. Låt mig ta hand om ett och låt oss fylla varandras liv med den kärlek vi både längtar efter. Måste jag verkligen sätta ännu ett barn till världen?

Så brukar jag tänka, för att strax därefter inse att:

1. … det i Sverige, trots en öppen och fin lagstiftning, i praktiken är omöjligt för homosexuella par att adoptera.

2. … evolutionen har gjort mig till egoist. Även om man är programmerad att vilja ligga och dela sitt liv med någon av samma kön (ganska olyckligt ur reproduktiv synvinkel) kan den där djuriska drivkraften att föra sina gener vidare fortfarande brinna starkt, att få se bitar av sig själv växa fram i en helt ny människa.

Surrogatmödraskap? Tja, för det första är det olagligt i Sverige, och för det andra tycker jag själv att det är en etisk gråzon. Är det människohandel? Oklart. Debatten rullar på.

Jag har tjejkompisar som säger sig kunna bära mina eventuella barn. Jag har tur och är evigt tacksam för sådana fina vänner, men även om ni verkligen skulle vara beredda att ”ge bort” ett nyfött barn till mig, är jag beredd att be er göra det?

Och vidare: Vem av oss två killar ska i så fall bli den ”verkliga” biologiska pappan? Spelar det någon roll?

Jag är 25 år, och har absolut ingen brådska att ta hand om ett spädbarn i det liv jag lever i dag. Men kanske borde jag ha det. Brådska alltså.

Innan jag har min framtida dotter eller son hemma i famnen väntar förmodligen flera år av planering, utredning och framför allt fundering. Om jag kanske vill ha barn vid 30, måste jag bestämma mig för det nu? Jag vet ju inte. Inte just nu.

Så vad gör jag? Jag skjuter återigen frågan på framtiden. Jag är ju ändå inte redo för barn än.