”Folk är inte kloka när de ska trösta”

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

För ett par veckor sedan ringde en kvinna till radiopsykologen Allan Linnér i Sveriges Radios P1.

Hon berättade om hur hon och hennes man hade blivit gravida för två år sedan, att de blev överlyckliga och berättade för alla.

Och så var bebisen borta.

Läkaren kunde inte lova att det funnits ett foster alls. Ibland blir det så. Det hade inte bildats någon fosterstruktur.

Kvinnan som ringer är så bottenlöst ledsen.

Den där känslan när man går runt och bär på hela världens framtid, det är så det känns. Man är utvald. Man bryr sig inte om hur många som har gjort det tidigare. Nu är det jag. Nu är det min framtid. Mitt barn. Jag ska bli mamma.

Och så försvinner drömmen. Framtiden är död och allt blir svart. Allting som varit roligt och gjort livet rikt är plötsligt fattigt och tomt. Meningen med dagen är borta.

Och här kommer löken på laxen: Ingen förstår. Ju tidigare i graviditeten, desto minde deltagande.

Det var lika bra att det hände, annars hade ni kanske fått ett skadat barn. Folk är inte riktigt kloka när de ska trösta.

Någon annans sorg kan aldrig delas men den kan respekteras.

Det heter alltid att det är svårt att möta människor i sorg.

Det tycker inte jag.

Lyssna och bekräfta.

Lyssna och bekräfta.

Lyssna lite till.

Kvinnan som ringde in blev snabbt gravid igen. Allt gick bra och hon fick ett barn. Men sorgen fanns kvar. Och den var stor.

Den andra gången var vi lite brända, gråter kvinnan.

Hon ville känna naiviteten, för den var så väldigt fin. Den andra gången blev det inte så.

Att få vara ostört glad, bara vara lycklig och inte rädd och ta för givet att det kommer en bebis. Att om man blir gravid så blir det ett barn.

Det är en stor livssorg att bli berövad barnatron i ordets ordagranna betydelse.

Jag tänker att kvinnan som ringer till P1 med sin sorg är det viktigaste som har hänt för kvinnor som har förlorat sina bebisar.

Om hon är så ledsen, om hon är så drabbad, om hon tog det så hårt. Då har jag rätt i det jag känner. Hon skänker legitimitet. Och det är inte lite.

Jag har många missfall bakom mig varav ett i sjätte månaden. Den upplevelsen är givetvis min största sorg och händelsen bär jag med mig.

Men just den där glädjen över att vara tjugotre år och gravid för första gången och åtta månader senare få ett barn, den känslan har jag sörjt och saknat under mina andra graviditeter. Barnatron. Den kommer inte tillbaka.

När kvinnan som sörjer barnet som inte blev avslutar sitt samtal med Allan Linnér känner hon sig lugn och trygg.

29 minuter med en person som lyssnade och bekräftade allt det hon bär på.

Det räckte.

Wollins WOW!

”Bikes VS Cars” är Fredrik Gerttens nya dokumentär och den ska vi alla se. Det ska i alla fall jag och sedan ska jag pumpa däcket på min finska Tunturo. Joachim säger att det är lätt. Vi får se.

Wollins Wärsta

I senaste numret av Amelia talar tre kvinnor ut om hur deras underliv förstörts när de fött sina barn. Det är en stor skam att vi inte är världsbäst på att förlösa säkert. Vi som ska vara så duktiga med jämställdheten fortsätter att skicka hem kvinnor som fått en bebis och en vindtunnel.