”Vissa har råd att skicka barnen på läger till månen”
Malin Wollin: Åh, vad jag älskar solidaritet
Åh, vad jag älskar solidaritet. Solidaritet, är det inte det finaste ordet efter rättvisa och kärlek och jämlikhet? Vackert som bebisfötter, som syren på vägen till skolavslutningen. Att samla pengar tillsammans, att spara till ett gemensamt mål. Fint som snus är det.
Det ska inte komma hemifrån eftersom alla har olika hem. Mamma och pappa ska inte behöva lägga ut.
Barnen ordnar disco i skolmatsalen med frisyrtävling, för hög musik och hemmapoppade popcorn nertrampade till smulor över hela golvet. Pengar rullar in, det går bra.
De skulle åka till stugbyn vid badet men där bodde asylsökande och de behövde husen mer. Solidaritet.
Tioåringen sålde majblommor. Elvahundra kronor fick hon in. 110 kronor till henne, 990 kronor till barn som behöver det mer. Solidaritet.
Jag minns att vi åkte på skolresa i nian. Man fick bara ta med sig femhundra kronor i fickpeng. Det var inte rättvist att en del kunde ha med sig ingenting och andra över tusen kronor. Så fånigt, minns jag att jag tänkte. Jag var fånet.
Jag minns att vi sålde strumpor och kakor som ingen ville ha för att ta oss hela vägen till Prag. Jag minns att föräldrarna nästan blev ovänner om de där strumporna. Vi tramsade bort tiden där och jag minns att jag hörde någon prata skit om mig genom ventilen i hotellets dusch. Jag minns att jag tappade bort mig själv och gick vilse i Prag. Jag minns att jag tänkte ”Hjälp, det är 1994 och jag har ingen mobiltelefon”.
Men det var fint i Tjeckien, broarna och de gamla husen. Vi kom dit.
I sommar ska tioåringens lag åka till Bullerby cup i Vimmerby. Vet ni hur mycket det kostar? Inte jag heller, Joachim håller koll på det där. Men jag vet att summan är ”ansenlig” och att boende för föräldrarna inte är direkt gratis. De har samlat pengar genom att sälja kalsonger och trosor. Jag köpte fel sort och ser ut som min mamma. Men ändå, solidaritet. Får de inte ihop pengarna så blir det ingen resa. Visst har vi råd att skicka våra ungar. En del kan säkert skicka sina barn till fotbollsläger på månen. Men alla har inte råd med månen.
Rättvisa.
Så enkelt att lära barnen det.
Skolan ska vara avgiftsfri men är det inte alltid.
Klockan 00:27 roar jag mig kungligt med att läsa Skolverkets lathund för avgifter i skolan. Kostnader kan accepteras om de är obetydliga.
Hur jag ser ut i mina felköpta mammaunderbyxor är inte acceptabelt. Men det gör inget.
För det är mina solidaritetstrosor.