”Vi tränas i den ädla konsten att vara män”
Nanna Johansson om populärkulturen som glömde kvinnorna
Feminsten och spelkritikern Anita Sarkeesian kritserade nyligen Xbox lansering av nya TV-spel, där noll (0) av de presenterade spelen hade kvinnliga huvudkaraktärer. Där andra kulturområden visar en medvetenhet står TV- och datorspelsbranschen envist kvar och stampar på samma ställe: man skyller på att spel med kvinnliga huvudkaraktärer inte säljer.
Representation viftas ibland bort som en lättviktig fråga, och jag kan hålla med om att det inte alltid är jordens undergång. Men. Kvinnlig (under-)representation bland fiktiva karaktärer handlar om mer än att (sällan) få se sin egen grupp gestaltad.
Såhär: Vi kvinnor har i hela våra liv tränats i att sätta oss in i hur män har det. Som barn såg vi tecknade filmer där det inte alls var självklart att det fanns en enda tjej med i gänget av sorkar, eller vad fan det nu handlade om. Och om hon fanns var hon (förutom ensam tjej) inte sällan ett snusförnuftigt bollplank åt de ack så knasiga/modiga/roliga killkaraktärerna.
När vi blev lite äldre läste vi kanske böcker där huvudpersonen var kille. Harry Potter, till exempel, som J.K. Rowling skrev efter devisen att unga killar bara vill läsa om killar (medan unga tjejer vill läsa om BÅDE tjejer och killar). Och nu, när vi spelar TV-spel, får vi alltså åter träning i den ädla konsten att identifiera oss med män.
Det är förstås inte bara av ondo. Jag tror att det är en nyttig empatisk övning att få pröva på att ”vara” någon som inte ser ut som, eller bemöts som, en själv. Jag tänker att bra berättelser är just så, att man för en liten stund får krypa in i en annan kropp och se världen från ett nytt perspektiv – ibland mindre och ibland mer privilegierat.
Problemet är att vi kvinnor får så mycket (mycket, mycket) mer övning i det här än vad män får. Män har ända sedan barnsben haft ett smörgårdsbord av manliga karaktärer att identifiera sig med, tack vare det överflöd av TV-spel, böcker och filmer som handlar om just killar. Om de ville skulle de kunna konsumera kultur med BARA huvudkaraktärer som påminner om dem, och aktivt välja bort De Andras berättelser.
Ska man tro TV-spelsföretagen så är det också precis vad de gör. Och jag kan inte låta bli att misstänka att det påverkar deras förståelse för oss andra.
P.S. Observera att jag i den här texten valt att begränsa perspektivet till kön. Tar vi hudfärg och sexualitet i beräkningen blir det förstås mer komplext – och mycket, mycket mer deprimerande.
Nannas
➕
Her Interactives fantastiska detektivspelserie om Nancy Drew. Kvinnlig huvudroll och i övrigt bra könsmässig och etnisk balans. Fabulösa små datorspel!
➖
Restaurant Empire. Ett rätt hjärndött simulationsspel där man startar en restaurangkedja. Av trettiotvå (32) valbara kockar finns en (1) som är kvinna.