”I min kvinnogrupp fick jag nya krafter”

Petra Mede hoppas på fler kvinnotehus inom en snar framtid – och att de sedan läggs ned för att de inte behövs

helskärm

Först blir jag förbannad. Ett tehus för enbart kvinnor.

Är det enda sättet för kvinnor från Mellanöstern att få komma utanför hemmet? Villkorat. Är inte detta att gå den förtryckande mannens ärende? Jag känner hur feministen i mig börjar tugga fradga. Kvinnan oskadliggörs, som vanligt. Visst kan de få sitta där i sitt tehus och prata, skvallra och fnittra.

Men nåde dem om de ger sig ut på stan. Nåde dem om de får griller i huvudet och börjar ifrågasätta invanda mönster och maktstrukturer. Den här friheten är bara en chimär.

Den är bevakad och kontrollerad. Så tänker jag. Men så slår det mig plötsligt att jag ju själv gått en kurs för just enbart kvinnor. För tio år sedan. På ABF i Stockholm. Vi var sju stycken långtidsssjukskrivna kvinnor som tre gånger i veckan skulle läsa engelska, matte och data. Målet var att vi skulle komma in i arbetslivet igen.

Vi var på krigsstigen

Den här kursen förändrade mitt liv. Och det var inte för att jag lärde mig nån matte eller data, för det gjorde jag inte. Det var för att jag, tillsammans med de andra kvinnorna, fick nya krafter. Det var inte under lektionerna vår revolution tog form. Det var under fikarasterna. Det var då, på Café Cirkeln på Sveavägen 42, när vi pratade om vad vi kunde göra för att förändra vår situation, som det verkligen började bubbla.

Vi fick ett möte med socialförsäkringsminister Ingela Thalén på socialdepartementet.

Vi kom med förslag på hur man borde ha färre vattentäta skott mellan arbetsförmedling och försäkringskassa.

Vi var på krigsstigen. Tillsammans kände vi oss oövervinnerliga. Flera av oss kom också tillbaka till arbetslivet efter den här kursen.

Ett tehus kan tyckas harmlöst. Kvinnorna ska kanske få lära sig simma och cykla. Men skenet kan bedra.

Ingen går säker

Under tedrickandet kan alla möjliga ämnen avhandlas, idéer födas och revolutioner gro. När människor i en samhälleligt underordnad position, vilket dessvärre både kvinnor och sjukskrivna fortfarande är, kommer samman, går ingen säker.

Vare sig socialförsäkringsministrar eller män.

Så jag hoppas på fler kvinnotehus inom en snar framtid. Jag hoppas också att de läggs ned, inom en inte alltför lång framtid. Jag hoppas de arbetar aktivt på sin egen nedläggning, att de blir onödiga, i samma takt som kvinnorna blir jämställda.

Så blir en dag kanske tehusrörelsen ett lika vedertaget historiskt begrepp som sufragettrörelsen. Det du, Soheila, det vore väl nåt det. Jag tar i med stora ord, men vänta bara. Det är först i efterhand historien skrivs. Och den skrivs av segrarna.

Och jag tror att det är just en sån Soheila är.