”Skulle vara utdragen känslomässig tortyr”

Daniel Pernikliski: ”Lösningen måste vara att minska antalet oönskade graviditeter – inte att fullborda dem”

helskärm

Jag ser egentligen ingen anledning till varför man inte skulle kunna få adoptera bort barn inom Sverige.

För de som verkligen vill det – och är beredda på ”risken” att möta sitt barn på gatan – borde vägen dit vara smidig.

Men som medel för att minska aborter skulle det vara löjligt ineffektivt.  

Av någon anledning, som de inte ska behöva redogöra för, vill de som väljer att göra abort inte behålla sina foster.

Anledningen skulle mycket väl kunna vara en känsla av att man inte är redo att ta hand om ett barn, men att därifrån vilja föda barnet i alla fall och sedan ge det till någon annan är avståndet enormt.

Ett avstånd som säkerligen inte skulle minska känslomässigt, bara för att barnet sedan hamnar i Sverige.

För den potentiella lilla grupp människor som tycker att abort är en piece of cake skulle adoption sannerligen inte vara något alternativ.

Varför skulle de vilja vara gravida i nio långa månader ”i onödan”, bara för att de råkade bli på tjocken?

Jag misstänker dock att det vanligaste är att man tycker att det är känslomässigt jobbigt med en abort.

Kanske har man en stark önskan att ha barn i framtiden, men en lika stark känsla av att det inte går just nu.

För dessa skulle sannolikt en graviditet, som leder till att någon annan sedan får barnet, vara en utdragen känslomässig tortyr.

Tycker man att det är bra med färre aborter – och det tycker väl alla, inte bara kristdemokrater – måste man öka stödet för framförallt ungdomar.

Utan att rucka på rätten till fri abort.

Man borde jobba mer på ansvarsfördelningen för att skydda sig.

Vad hände exempelvis med p-piller för män?

Lösningen måste vara att minska antalet oönskade graviditeter.

Inte att fullborda dem.