”På idéplanet är KK-relationen fantastisk”

Läs Daniel Pernikliskis krönika

helskärm

Tidigare i livet har jag haft ett och annat förhållande där det har stått klart för mig mycket tidigt att det aldrig kommer att utvecklas till en kärleksrelation. I de fall då jag själv visste att jag inte ville bli ihop med personen var jag ärlig med mina intentioner, vilket gjorde mig till en riktigt schysst och reko kille, intalade jag mig. Jag lurades inte och då var jag fri från ansvar, tyckte jag, om min KK till äventyrs skulle ha starkare känslor för mig än jag för henne.

När alla kort ligger på bordet måste det ju rimligen vara den person som mår dåligt av förhållandet som måste avsluta det, resonerade jag. Mycket enkelt.

Lustigt nog var det aldrig enkelt och självklart när känslorna var omvända. Förutom på det logiska planet förstås, för man behöver ju inte vara något geni för att räkna ut att man tar skada av att stanna kvar i en relation där man själv vill mycket mer än den andra. Men eftersom kärlek och logik inte är särskilt nära släkt är det lätt hänt att man stannar kvar hos den man håller kär, i alla fall.

Jag har ändrat uppfattning i KK-frågan kan man säga, och tycker att den med de svalaste känslorna också har ett ansvar. Kanske till och med ett ännu större ansvar, eftersom det är den enda parten som är i en position att kunna fatta sansade beslut.

På idéplanet är KK-relationen fantastisk. Inga förpliktelser och bara njutning och vänskap. Men jag tror att om den nu över huvud taget kan existera i det verkliga livet, så är den ytterst tidsbegränsad. Att vara så intim med någon under en längre tid bäddar för starkare känslor.

Och det som är KK för den ena, blir olycklig kärlek för den andra.