”Jag tror på läxhjälps-hjälp”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-08-25
Terri Eriksson tycker kunskap är en färskvara – för att den ständigt förändras
Var fjärde högstadieförälder tycker det är svårt att hjälpa till med läxan.
Det är sånt man kan bli oroad över – ”Va? Har föräldrar så dåliga grundkunskaper!?”
Ända tills man ser läxorna.
Det räcker nämligen inte att själv ha lyckats få bra betyg i matte. Man ska kunna de nya sätten att räkna också.
För tio år sen jobbade jag i ett läxläsningsprojekt i förorten. Alla läxhjälpare hade högskoleutbildning och gott självförtroende.
Men vad hjälpte det? Sen kom någon 15-åring i keps släntrande in i biblioteket, liksom rann ner i stolen och ropade:
– Ey Terri len, hjälp mig med matten, den är värsta cok dum!
Hur svårt kan de vara, tänkte man och ögnade igenom den ”värsta cok dumma” läxan. Och gick bet.
Instruktionerna var obegripliga och ingen använde längre ”stolen” som uträkningsmetod.
Vad var det för fel på stolen? Varför ska man byta divisionsmetod vart femtonde år? För att förvilla alla över 25?
Det slutade påfallande ofta med att personalen samlades kring samma elevs böcker, svor över uppgifterna och försökte övertala varandra att just den egna metoden var bättre.
”Äh, huvudräkning är smartast!”, ”Nej, uppställning i stolen är ju mest logisk!” ”Stolen – vad är det? När jag i skolan dividerade med hjälp av att ställa upp uträkningen fyra rutor. DET var smart!”
Sådär höll vi på tills eleven lommade iväg med ännu mer myror i skallen.
Ni är ju värsta cok galna, len! Ni är värre än min morsa och mattelärare tillsammans!
Inte ens till synes enklare uppgifter som bokrecensioner eller läxa på världsdelarna var enkla att hjälpa till med.
Där jag glatt skrivit på om varför jag tyckte att ”Hemsöborna” sög och lärt mig att Europa, Amerika, Afrika, Asien, Antarktis och Oceanien var våra världsdelar fick 90-talets elever snacka om synopsis.
Amerika hade delats in i Nord- och Sydamerika och kontinenten Eurasien var ett nytt faktum att förhålla sig till.
Jag tror inte bara på läxhjälp. Jag tror på läxhjälps-hjälp. I den bästa av världar kunde föräldrarna få komma på öppet hus i skolan och få lära sig de nya räknesystemen, vad projektarbetet om rymden ska innehålla och vilka kontinenter som gäller för tillfället.
Kunskap är en färskvara.
Inte bara för att man glömmer.
Utan för att den ständigt förändras.
Nuförtiden tycker jag förresten inte att det är svårt att hjälpa till med läxan.
Men så började min dotter i ettan idag.
Den första läxan blir nog ”Mitt sommarminne”.
Det klarar jag av att handleda mitt barn igenom. Tror jag.