”Lägg undan den där – barnen är bara små en gång”
I barnvagnen på tunnelbanan satt en liten baby och jollrade, bredvid stod pappan och tittade. I sin iPhone. Då steg en främmande man fram och sade: ”Lägg undan den där. Barnen är bara små en gång.” Heja heja! Jag gillar de nya roliga apparna som man kan ta och sätta i bebisarnas kuddformade små händer. För det är dags att ta ifrån föräldrarna
telefonen.
Fast det var knappast så det var tänkt när bebis–apparna skapades. Digitala pekböcker hyllas för att de kan hålla en ettåring sysselsatt i en halvtimme så att mamma och pappa får en stunds egentid. Att göra vadå? Ta fram sin reserv–iPhone och kolla nyheterna (en gång till)? Kolla en kul länk som någon har skickat? Eller bara snurra runt lite, baraföratt?
Jag vet, för jag hamnar där själv och AVSKYR DET VARJE GÅNG. Man går med barnvagnen och ler och leker tittut och så plötsligt plingar det till i fickan eller så kommer man på något som måste kollas precis just nu. Och så är magin bruten. Man tänker att bara den här grejen också, bara en snabb titt för det kan ju vara något viktigt. Så glömmer man att det som just gick förlorat, var viktigt.
En kompis har en tiomånadersbaby som är så besviken för han har precis lärt sig klappa händerna och vill visa det för hela världen. Men när han tittar upp ur vagnen och söker ögonkontakt med folk som står runt omkring, möts han av ett tak av iPhones. Det kan inte vara så himla kul. Tänk själv hur givande det är att sitta vid köksbordet mitt emot din partner och försöka prata med ett hårfäste. Man vill ju bara slita åt sig den förbannade telefonen och kasta ut den genom fönstret. Eller tänker jag fel nu igen? Ska jag tänka ”Yes! Egentid!!”
Enda trösten som jag kommer på är att allt har flyttat in i telefonen. Tidtabeller, vägbeskrivningar, vänskap, almanackan och dagstidningen som Alfons Åbergs frånvarohummande pappa läste hela tiden. Allt finns i samma mackapär och om man tänker så, blir det inte lika illa. Då blir det helt naturligt att man måste kolla i den ganska mycket på en dag. Men ändå. Jag kan inte frigöra mig från mitt dåliga iPhone–samvete och skulle helst vilja ha en banderoll fäst på huvudet som vecklas upp varje gång: ”Jag kollar inte Facebook! Jag kollar när bussen går!”
Problemet är bara att den enda som verkligen skulle bry sig, inte kan läsa ännu.