”Oj då, två igen! Jo, jag blev väl lite halvpaff”

Johanna och Fredrik fick fem barn på drygt tre år

Först fick de ett barn.

Sedan två till.

Och därefter ytterligare två.

Johanna och Fredrik Lundbacke borde vara utslitna efter sina fem barn på tre och ett halvt år.

– Nej, det är bara underbart, säger de båda två.

Utanför radhuset i Floda, strax norr om Göteborg, står en trillingvagn. Och en tvillingvagn. Och en sulky.

– Vi har en tvillingvagn och en sulky till, säger Johanna Lundabacke med ett skratt.

Och det behövs.

För Johanna Lundbacke och hennes man Fredrik har fått fem barn. På tre och ett halvt år.

Matilda är fyra år och äldst. Efter henne kommer tvillingarna Emil och Jennifer som är 1,5 år. Och efter dem kommer två tvilling-

pojkar, Albin och Anton, som bara är fem månader.

Jag räknar efter: de sista fyra barnen på 15 månader.

– Ja, det är fullt ös, från tidig morgon till kvällen, säger Johanna och ler stort.

”Det är lycka”

För det här är precis så hon vill ha det: en familj med många barn. Ibland när hon är ute och går med barnen kan hon få kommenterar som ”stackars er”, ”gud vad jobbigt” eller ”ni är inte kloka”.

Men så tycker hon inte själv. Inte alls.

– Det är underbart, säger hon utan omsvep. Bara lycka. Det går inte att beskriva.

Hon skrattar till och försöker ändå beskriva:

– Alla barnen har en egen personlighet. Det är mina barn och att se dem växa upp ... Ja, det är lycka.

Hennes man Fredrik håller med.

– Det är gôrskoj, säger han på mjuk göteborgska.

Men det gäller att planera. I familjen Lundbacke kan man inte börja fundera på vad det ska bli till middag när alla redan är hungriga.

– Man måste ha förberett. Jag försöker att laga det mesta själv, det känns bättre än färdiglagat. Och jag älskar att baka. Men visst blir det köttbullar och makaroner ibland, säger Johanna.

Just i dag är det lugnt. Overkligt lugnt. Matilda och de äldsta tvillingarna, Emil och Jennifer är på dagis. Och de två yngsta sover lugnt middag i en tvillingvagn i vardagsrummet. I köket har

Johanna dukat fram kakor, kaffe och saft.

Inga tavlor på väggarna

Men det märks att det inte är så här hela tiden. Några blomkrukor finns exempelvis inte i vardagsrummet, och inga tavlor på väggarna.

– Det går inte, förklarar Johanna. Tvillingarna river ned dem.

Tvillingarna, det är Emil och Jennifer det, de äldsta tvillingarna. Lite som Bill och Bull, beskriver Johanna dem. Vid måltiderna sitter de vid var sin ände av bordet.

– Annars börjar de kasta mat på varandra, säger hon med ett skratt.

Men det är inget stort problem. Matilda är nog den som ibland kommer lite i skymundan vid sidan av sina yngre syskon, medger Johanna.

– Det är svårt att sitta och pyssla med pärlor med henne. Då kommer tvillingarna och häller ut pärlorna.

– Man har inget val. Sedan varar ju inte detta för evigt. Och det är inte bara kaos, säger Johanna.

För att ha fem barn fungerar ändå bättre än de trodde.

– Det är faktiskt inte jobbigt, säger Fredrik glatt. Vi har haft tur. Ingen har haft kolik och alla har sovit bra på nätterna.

Inte ens när alla är hemma och vakna är det bråkigt annat än korta stunder.

– Vi bakar bullar tillsammans. Tvillingarna är med och hjälper till och smakar på degen. Vi går ut i skogen på picknick. Och sätter jag mig i soffan och läser en bok kommer alla och kryper upp intill mig. Det är så mysigt.

För Johanna är det tvärtom lite jobbigt när det är tyst och lugnt.

– Jag blir rastlös och vet inte vad jag ska göra.

Men det är sällan något problem: hon bakar, tar hand om tvätten, städar undan, förbereder midda

gen ...

Och sedan ska hon hämta på dagis. En trillingvagn och en bärsele krävs för att kunna få med sig alla barnen. Matilda går själv.

Fredrik sa stopp

Har ni blivit strängare allt eftersom ni fått fler barn, undrar jag och tänker på ”Sound of music”, visselpipor och raka led.

– Det har nog blivit tvärtom, säger Johanna. Det funkar inte att vara sträng i onödan. Med så många barn får man släppa efter lite. Men det är klart, har vi bestämt något så blir det så.

Hon har alltid drömt om att få många barn och vara hemmafru på en bondgård.

– Men det sa Fredrik stopp för. Ingen bondgård. Där gick gränsen.

Hon skrattar, ger just ett sådant där tryggt och glatt intryck som man förknippar med en gammaldags bondmora.

Men hon och Fredrik träffades långt från bondgårdar. De var båda motorintresserade och Johanna körde runt i en gammal Ford Escort tillsammans med en kompis.

– Det stod ”FORD” skrivet på bilen. Den var inte så fin. Fredrik hade finare bilar men han såg mig ändå.

Två år senare fick de Matilda. Men när de sedan försökte få ett andra barn fick de flera missfall.

– När barnmorskan sedan sa att det var två som levde, grät jag av lycka.

Nästa gång, 15 månader senare, kände hon direkt att det var tvillingar igen.

– Jag drömde om det på nätterna och bara kände det på mig.

Fredrik var lite mer tagen på sängen när de stod hos barnmorskan nästa gång.

– ’Oj då, två igen!’. Jo, jag blev väl lite halvpaff. Men det var väldigt roligt. Det är ju en så oerhört liten chans att få två tvillingar. Men vi fick ju planera om lite, säger Fredrik.

För att få plats, fick de flytta från sin lägenhet ut till radhuset där de bor nu. Bilen var de också tvungna att byta till en stor van med sju platser.

– Men det är bara en tid, säger Johanna. Det går över.

Det där säger hon ofta, som en besvärjelse.

– Det är det inte, säger hon bestämt. För jag vet. Jag har sex syskon själv. Och jag kan inte se någon nackdel med att växa upp med många syskon. Det fanns alltid någon hemma. Jag fick ta ansvar tidigt, det var krävande men bra.

En av tvillingarna vaknar och gnyr lite grann i vagnen, men snart går det över i ett belåtet joller. Brorsan intill sover lugnt vidare.

Så var det inte med Matilda.

– Henne tog jag ju upp för minsta pip. Med de yngsta tvillingarna hör jag ju vad det är för sorts skrik och plockar upp dem om det verkligen är något.

– Ja, de yngsta tvillingarna är mycket lugnare, säger hon med ett skratt.

Lugnt är det däremot inte ett par timmar ett par timmar senare när hela familjen har kommit hem.

Alla barnen busar runt i soffan. Matilda vill inte vara med på bild. Tvillingarna springer upp på sitt rum och hämtar leksaker. Emil visar sin Pippi Långstrumpdocka och en massa klistermärken.

Kärleksfulla syskon

På väg till lekplatsen cyklar Matilda i förväg och vill inte vara med. Men Johanna tar det lugnt.

– Hon kommer tillbaka.

Och visst gör hon det. Hon vill ju gunga.

– Mamma, gunga ändå upp till himlen! ber hon med strålande ansikte medan hon hänger upp och ned tillsammans med sina syskon.

Att detta är en kärleksfull skara syskon som tar hand om varandra, går inte att ta miste på. De äldre hjälper till med napparna till de minsta, ser till så att ingen går ut på vägen och tröstar om någon slår sig.

Blir det fler barn? undrar jag.

– Det vet man aldrig, säger Johanna och skrattar.

Men Fredrik är bestämd.

– Nej, säger han med ett skratt. Vi ska inte ha fler barn.