Varför är vi så handikappat moderna och menlösa?
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-09-15
Läs Malin Wollins krönika
Vi föräldrar måste tagga ner. Vi måste lägga undan allt som inte är viktigt.
Det är väl jättebra med en tjänst som talar om för oss att det är dags att ge barnen piller. Men hur långt har det gått när vi vänjer oss vid sådan hjälp?
Jag har glömt AD-dropparna varje dag i mina barns liv.
Jag köpte en snygg kylskåpsmagnet med budskapet ”Glöm inte AD-droppar!”. Det hjälpte inte ett skit.
Varje besök på BVC slutade så här;
”Behöver du nya AD-droppar?”
Blicken ner i golvet. Skäms som hunden som nyss släppt fisen.
”Nej.. jag har fortfarande kvar.”
Flaskan har inte tagit slut på ett år.
Någon gång har jag ljugit och tackat ja till en ny flaska så att barnhälsovården ska tro att jag ger den lille fem droppar om dagen, inte tjugosju droppar i panik en gång i halvåret när jag hittar den bruna lilla flaskan bakom tacokryddan bredvid fläkten.
Jag ber till skyddsängeln att mina barn får leva ett långt och friskt liv trots svår AD-brist. (Hur kan det komma sig att dagens tanter kan bli 103 år när det inte fanns AD-droppar 1907?)
Intressant(moderat intressant) att se hur en påminnelse ser ut.
”Dags att trycka upp en alvedon i analen”?
När blev det så svårt att vara förälder?
Kristina och Karl-Oskar hade hela huset fullt av ungar och svälten var svår och hela åkern var full av sten.
Den lätta biten i deras liv torde vara just föräldraskapet. Men måste det till svält och ynkedom för att vi ska kunna spalta upp våra liv i viktigt/oviktigt?
Varför är vi så handikappat moderna och menlösa?
Varför kan jag inte komma ihåg mina barns AD-droppar?
Och kanske den viktigaste frågan av dem alla;
Vem ska skicka ett sms som påminner oss om att krama våra barn?