”Innerst inne visste jag att Teddy var död”

Ewys son hittades drunknad efter fem dagars letande

Det har gått drygt tio år sedan hennes son Teddy dödades.

I flera år försökte hon hålla skenet uppe – men först sedan hon brutit ihop kunde hon gå vidare i livet.

– Man ligger inte någon till last för att man visar sin sorg.

Det tog fem dygn innan någon hittade Teddys kropp. Fem dygn av oviss väntan är tortyr för en mamma som vet att något har gått riktig galet för hennes son. Ewy Gaude minns inte riktigt vad hon gjorde de där dygnen. Väntade mest, gick omkring med en overklighetskänsla som kvävde de flesta andra intryck. Fem dagar, fem nätter.

– Jag hade ju mina två små att ta hand om, och det var nog min räddning redan då, säger Ewy.

De två små – kidsen som Teddy brukade kalla dem – var sju och nio när deras 21- årige storebror och superhjälte Teddy försvann. Bara några dagar innan försvinnandet hade de fått presenter av Teddy, varsin docka. Och än i dag, elva år senare, är de dockorna heliga. Kidsen har fyllt 18 och 20, de vårdar minnena av sin storebror ömt och kommer aldrig någonsin att glömma.

Teddy var alltid punktlig. Därför blev Ewy Gaude så orolig när de ringde från restaurangen inne i centrala Stockholm där han jobbade som kock. Jobbarkompisarna undrade var han var.

Det har gått över tio år sedan. Men den där lördagen känns som i går för Ewy.

– Som mamma känner man på sig när något har hänt ens barn, jag visste direkt att något var riktigt fel, säger Ewy.

Gick till polisen

Han skulle ju jobba, och Ewy visste att han aldrig skulle missa en jobbdag, än mindre strunta i att tala om var han höll hus om han nu mot förmodan blivit sjuk eller fått akuta förhinder. Ewy gick till polisen, anmälde sin son försvunnen. Och så väntade hon.

Teddy hade varit ute med en kompis kvällen före. Kompisen ringde Ewy på lördagen och berättade att han hamnat i bråk när han och Teddy skulle gå hem tillsammans på fredagsnatten. Vid Munkbrokajen i Gamla Stan spårade bråket ur, han blev knuffad i vattnet, var nog ganska berusad och hade fullt sjå att simma över till andra sidan och ta sig upp. Vart Teddy tog vägen såg han inte när han blöt och utmattad till slut kom upp på kajen.

– Det finns inga vittnen till händelsen, hur är det möjligt? Det var ju fredagskväll och sommar, stan var full av folk, säger Ewy.

Hon visste innerst inne att Teddy var död, såg inte någon annan anledning till varför han inte hört av sig.

– Visst fanns hoppet där, men ändå, jag visste, säger hon.

– Jag var säker på att han låg därute någonstans. Det kändes så ovärdigt för honom, jag undrade var och ville så gärna få hem honom, säger Ewy.

På torsdagen efter försvinnandet fick en kvinna på väg till jobbet syn på Teddys kropp. Den var intrasslad i båtarnas förtöjningskedjor en meter under vattnet intill kajen vid Munkbron. Klockan halv åtta på morgonen tog polisen upp Teddys kropp ur vattnet. En timme senare såg Ewy på nyheterna på TV att de bärgat en kropp vid Munkbron, då visste hon vem det var. Teddy kunde inte simma.

Men det skulle dröja fyra timmar innan en närpolis kom hem till henne och gav henne beskedet om att det var hennes son som hittats drunknad. Teddy begravdes den 19 augusti.

Ewys liv stod still.

Utredningen gick trögt

Hon hade inlett en skilsmässa före sommaren och ungefär samtidigt blivit varslad från sitt jobb på Ericsson. Det som hon tidigare sett som möjligheter till att prova något nytt, en nystart, ställdes helt på ända när hon förlorade sin son. En polisutredning var inledd men den gick trögt, ingen hade sett något.

– Till råga på allt var den där sommaren kall och regnig minns jag, säger Ewy och ler plötsligt.

När hon berättar om sin son, om mordet och de jobbiga minnena syns inga spår av negativa känslor i hennes ansikte. Hon redogör för det som hänt men visar inte med en min vad hon känner innerst inne. Hon har många gånger föreläst om mordet på Teddy, och om det som hände efteråt.

– Jag är inte alls en känslokall person, men nu har det gått så pass lång tid och jag har berättat detta så många gånger att jag liksom fått distans till det, säger hon.

– Men jag kommer aldrig över det, det gör ingen som förlorar ett barn, man bara lär sig leva med sorgen.

Levde för barnen

Trots det hon gått igenom är hon en levnadsglad människa. I sorgen efter Teddy levde hon länge bara för sina barn, hon kallar den sina förebilder och hjältar och är övertygad om att de räddade livet på henne när allt var som jobbigast.

– De gav mig en vardag, jag var tvungen att bry mig om och det blev min räddning på många sätt.

Länge bet hon ihop, höll skenet uppe utåt, gick på kurser och engagerade sig fackligt, försökte vara glad och se framåt. Men det gick inte till slut, sammanbrottet kom hösten 2000.

– Nu vet jag att man som brottsoffer måste tillåta sig att bryta ihop totalt, man måste också tillåta sig att vara deppig även om det inte känns som om det passar sig.

– Man ligger inte någon till last för att man visar sin sorg, men jag trodde länge att det var så.

Genom sitt engagemang i Riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade (RAV) har Ewy fått användning av de kunskaper och erfarenheter hon inte önskar någon förälder. Hon har dagligen kontakt med anhöriga till mordoffer och vet att behovet av hjälp och stöd är omättligt.

– Jag förstår vad de går igenom och det märks nog när de kontaktar mig, säger Ewy.

Hon vill inte bli behandlad som en ”stackars”. Offerkoftan har hon för länge sedan krängt av sig säger hon. Ewy Gaude är stark men har nära till de känslor som andra människor kanske aldrig kommer i kontakt med. Ilska, sorg, vanmakt och frustration över hur samhället behandlar anhöriga till mordoffer, Ewy vet vad hon talar om, och talar gör hon gärna.

– Det är en viktig sak för mig, att våga prata om det som hänt. Det får inte bli något tabubelagt att prata om sådana här saker, säger hon.

Polisutredningen kring Teddys död lades ned efter ett år i brist på bevis. Ewys hopp om att någon gång få se personerna som tog livet av hennes son har hon nu gett upp helt. Hon hoppas att de förstår vad de gjort men har svårt att själv förstå hur man kan leva med vetskapen om att man tagit livet av en annan människa.

Skrev på debattsida

Förra sommaren, den 1 augusti när det gått exakt tio år sedan Teddy dog, skrev hon en text på Aftonbladets debattsida. Texten riktade sig direkt till de män som knuffade Teddy i vattnet och som sedan vände sig om och lämnade honom att dö. ”I dag skulle Teddy ha varit 31 år och kanske haft ett par barn”, skrev hon. ”Har ni någon aning om hur stor sorgen och saknaden är... vilka är ni egentligen?”

Ewy undrar, men grubblar inte längre. Hon vårdar minnet av Teddy och försöker göra något bra av allt det tuffa hon upplevt genom att hjälpa andra.

– Det är mitt sätt att gå vidare utan att känna att allt varit förgäves.