”Jag är ingen hund- människa, jag är en bebismänniska”

Malin Wollin

Malin Wollin vill hellre fylla huset med barn än med hår och tasspår

Joachim vill ha hund.

Sa jag vill? Jag menar att Joachim MÅSTE ha en hund.

Hela livet har Joachim drömt om hundar. Högst upp på önskelistan varje jul och varje födelsedag.

Men aldrig fick han en varm valp i en tuggad kartong. Alltid var det pussel, böcker och andra döda ting.

Nu är han vuxen och här ska kompenseras.

Men jag är inte en hundmänniska. Jag är en bebismänniska. Jag vill fylla huset med barn. Inte hår och tasspår.

Undersökningen som Apoteket har gjort bekräftar mina rädslor när det gäller husdjur i allmänhet och hundar i synnerhet.

En hund i huset kommer flytta fokus.

Jag tycker vi har tillräckligt som det är med tre barn.

Jag har inte tid att älska människans bästa vän.

När jag var tretton tog vi över en hund som vi passat en vecka.

Det var kul ytterligare en vecka, sedan insåg jag att jag var utkonkurrerad.

Jag var en trumpen tonåring med lynne och kynne.

Hunden var alltid en voffande fjäskis som stod där med sitt inställsamma flås och ögontjänande sätt.

Hunden dog för tolv år sedan och nu finns istället Katten Åke hos mamma och pappa.

Jag är uppvuxen på landet och katter har kommit och gått, men jag har aldrig varit med om maken till sönderälskad katt.

När jag pratar om att jag har varit uppe på natten med bebis pratar mamma och pappa om hur de går upp klockan fyra för att släppa in Åke och hur de vältrar sig ur sängen klockan fem för att ge honom mat.

Hur de sedan ligger och halvslumrar med Åke gnidande sin kropp över mammas ansikte.

De låter honom hållas.

För att de älskar honom.

Eventuellt mer än mig.