forts. intervju med Marie Nilsson

helskärm

Handlar inte det där om vår oförmåga att uthärda, att vänta, att längta, som ersatts av en sorts pubertet där vi vill ha allt genast?

-Ja säkert. Men samtidigt kan jag känna att det finns en sorg i min mormors beteende, det är inte så att det alltid är bra. Där finns en krampaktighet, en oförmåga att unna sig. Jag är alltså barnbarn och hennes historia har präglat enormt mycket hemma, både positivt och negativt. Hon blev väldigt karg med åren och hon kunde inte förstå att min mamma var så oerhört känslig och hade ett helt annat psyke. Mormor kunde inte förstå när mamma blev äldre och ville klä sig fin. Det var onödigt, tyckte hon "Gråt inte" sa hon. Hon hade ett förakt för allt som var kvinnligt, så att säga.

Min mamma kan ju aldrig ta semester till exempel, det är en påverkan från mormor. Man ska vara nyttig, och ha dåligt samvete för allt. Och pengar, pengar, det här bonderiet, att räkna på varenda öre: "Man vet aldrig hur det går nästa år, man kan inte ta ut något nu. Ja, det är fint väder i dag, men i morgon kanske det regnar".

Och så kom din pappa, som verkar vara en helt annan sort, som verkligen vågade unna sig och var en glad charmör.

-Ja, pappa var visserligen också bondson, men han spelade dragspel på idrottsföreningens årsmöten.

Men vem var han i sin familj. Lillebror?

-Ja, precis. En älskad lillebror med en storebror som är författare, skarp och intellektuell men totalt opraktisk och föraktad av gamlefarfar där vet du. Pappa han var däremot praktisk och gladlynt och skulle ta över gården. Och så blev han revykung.

De avgudade honom?

-Det kan man nog säga. Min intellektuelle kommunist till farbror däremot sitter med Parkinson och är ensam. Men jag gillar honom verkligen. Han har gett mig många punchlines till min figur med clownnäsan som jag gör i vår show: "Jag bestämde mig tidigt för att bli olycklig" (skratt)

Hur var du själv som barn då? Och hur var Josefin?

-Jag var tyst och blyg, medan Josa var strålande från början. Vi är som ett spegelpar i nästa generation av min farbror och min pappa kan man säga. Jag gick med axlarna nere och Josefin var skolans ballaste brud. Det är så otroligt vårt möte, för Josa har alltid haft en enorm generositet. Hon föraktade inte mig fast jag var lite misslyckad. Hon behövde mig också, och hon är samtidigt inte så stark som folk tror. Hon har haft sina smällar på senare år. På något sätt så tror jag att alla får sin omgång så att vi blir vuxna, och min kom tidigt.

Jag hatade att gå i skolan. Hon älskade det. Hon hade partyn och killar och lärde mig hur jag skulle sminka mig och ta för mig. Men jag hade åtta års försprång med musiken. Jag satt hemma och spelade piano och lyssnade på Ella Fitzgerald, och Josa kunde ju sjunga, så hon började lyssna på min musik och hon lyssnade på mig och lärde in ett par låtar och kunde sjunga häcken av vem som helst.

Bert Karlsson ringde och Billy Butt ringde och hon skulle vara med i melodifestivalen, men där lyssnade hon på mig. Hon hade fått den här mognaden och förstod att det var viktigt som artist att ha ett eget uttryck, eget material. Så hon sa nej. Det tror jag inte hon hade gjort utan mig. Sedan började vår resa, med Anneli och Bittis och Ainbusk.

Fast vi hade nog varit rikare om vi hade gjort melodifestivalen (skratt).

Ur "Honung och salt":

"Min vän, var mej nära

Rör vid mej smeksamt och sakta

Din doft är så varm

Som honung och salt

Så som din mun smakar

Kärlek

Som vi älskar

Vaggas av dina händer

Runtomkring mej

Närmare dej

Som vågornas gång"

Lyssna på "Honung och salt"

Det här är en riktig kärlekssång, och musiken är skriven av Magnus Lind, din egen man. Den är verkligen erotisk.

-Tycker du? Bra. Jag ville verkligen att den skulle vara otroligt erotisk. Jag längtade så efter honom när jag skrev texten, så det tog bara en halvtimme att skriva den (skratt)

Hur länge har ni varit tillsammans?

-Tio år, och jag är fortfarande lika förälskad.

Det här med att ha barn och inte ha barn i en kärleksrelation, det skriver bland annat den italienske sociologen Fransesco Alberoni om, att det kan aldrig bli detsamma efter att man fått barn, eftersom det bildas en triangel, med mamman, pappan och barnet. Ni har inga barn. Var tror du om det? Är er parrelation annorlunda än om ni hade haft barn?

-Jag kan tänka mig att man kanske delar upp känslorna mer, om man har barn. Jag har också mitt i det erotiska, det här lite barnsliga draget kvar i min kärlek till honom, delar av texten tror jag är inspirerade av Nalle Puh till exempel, det finns väl nånstans där de säger" till månen och tillbaks"?

Att vi vågar vara så barnsliga mot varann kan ha att göra med att vi inte har några barn. Jag vet inget som är så gulligt som han. Att älska en man på det viset, att känna sig så hel ihop med en man, och känna sig verkligen älskad för den jag är. Det är en gåva. Jag känner mig hel.

Vad är du rädd för?

- Jag är så jäkla rädd att det ska hända någonting. Att vara orolig för någon annan, som för Josefin. Jag har ju en annan syrra också, Hanna, och hennes liv är egentligen mer turbulent, men henne är jag inte orolig för. Josa däremot, där är jag alltid lite orolig. Jag är väldigt mycket storasyster, nästan som en mamma. När jag var barn var det mycket som hände i vår familj, jag fick ta över en hel del. Kanske är det därför jag inte har skaffat barn. Jag har alltid varit lite mamma för andra, så jag njuter kanske av att slippa vara det i min relation till Magnus.

Men Josa har lärt mig mycket också, som att våga vara lite mer ansvarslös, sorglös, och våga gå in på krogen och göra av med sina sista tusen spänn.