Är du gubbsjuk, Anton?

Belinda Olsson möter Anton Glanzelius – mannen bakom Paradise Hotel

Du har makten att sätta tuttar och skrev i ansiktet på Svenska folket utan att kallas porrkung. Hur gör du Anton?

– Jag vet inte... Eller, hur menar du?

Det skiljer sig ibland inte så mycket från säg mjukisporr. Med alla rumpor och tuttar och allt grovhångel i poolen.

– Det är 35-grader hett där Paradise utspelas och det finns en pool. Det är naturligt att deltagarna är lättklädda.

Men ni klipper väl också. Så att tittarna får se det göttigaste? Som när Natacha och David hånglar i poolen utan kläder på överkroppen.

– Vi hade filmat om de hade kläder på sig också. Men visst. Det är hundra procent sant att vi följer de mest intressanta historierna. Påklätt eller avklätt.

Är du tevebranschens Bingo Rimér?

– Det får stå för dig... Jag tror på riktigt att det är intrigerna, relationsdramat, som är det intressanta med Paradise Hotel. Om jag trodde det nakna var det viktiga med Paradise Hotel skulle jag kunna fylla alla 23

minuter med det. Vi berättar historier, i bilder.

Jag älskar Paradise. Varför är det så lätt att fastna?

– Paradise bygger på drömmen om att leva ett lyxliv, möta passionen, samtidigt som tittare får alla dem intriger som man privat alltid snackar om med sina kompisar. Paketerad som ett lyxpaket varje kväll.

Du låter som en resebyrå.

– Haha... Gör jag?

Varför snackas det så mycket skit om dokusåpor?

– För att det är lätt att göra det, och ofarligt. Man får aldrig kritik om man pratar dåligt om dokusåpa. Många som kritiserar lägger an en ton av att det gäller ett samhällsprogram som ska förändra samhället. Dokusåpa ÄR förströelse och underhållning, inte Kalla Fakta. Men det uppfatta nog som provocerande att se riktig människor ge sig in i en fiktiv värld. Och bjuda på sin innersta personlighet. Det krävs stort mod att våga göra det. Men är därför tacksamt att kritisera, och det blir lätt att se sig som bättre vetande än de som deltar.

Det är irriterande att många recensenter gapar om dokusåpor utan att ha sett något.

– Jag tycker faktiskt att det är okej om man vill kritisera hela genren utan att ha sett så mycket. Det är värre när de ger sig på enskilda personer utan att ha sett programmen.

Exempel?

– Ta Naken-Janne i Farmen, extremt medveten om vad han höll på med och gjorde det med glimten i ögat. Men det var ingen som brydde sig om det utan man tog fasta på att han gick runt näck ibland.

Men hallå! Han gick runt och visade snoppen, vad skulle folk prata om tycker du?

– Haha jo visst... men om man kritiserar program eller personer så måste man vilja se nyanserna, det är det jag menar.

Är ni gubbsjuka där på hotellet? Natacha Peyre klagade på att ni bara filmade hennes bröst i början

– Nej, inte alls. Men det är hennes fria rätt att känna som hon vill. Jag tycker inte att hon har rätt men jag förstår att hon tycker det är jobbigt med den otroliga exponeringen som kommit med programmet. Men i början var alla deltagare väldigt fascinerade av hennes utseende, det vore tjänstefel av oss att inte berätta den historien.

Har du blivit kär i någon som varit med?

– Nej. Aldrig.

Du gick från barnstjärnan i mitt liv som hund till producent för Paradise Hotel. Vad hände?

– Det låter som en kuggfråga nästan haha... Filmen var bara tre månader av mitt liv.

Visste du att man får cirka 19 000 träffar om man googlar dig. Det mesta handlar om filmen.

– Det visste jag inte... lite läskigt va? Jag var bara med i en teveserie efter det - Husbonden med min gudfar Sven Wolter - men jag ville bara bli fotbollsproffs när jag var liten och var helt fokuserad på det. Sedan var det faktiskt Fredrik Belfrage som pushade mig att gå in i tevebranschen. Jag hamnade på tevesporten 1994. Och blev brutalt och rättvist utskälld av majoriteten av svenska folket under fotbolls-VM, som en pretantiös lillgammal fuskpoet, vilket var helt korrekt. Därefter har jag jobbat med teveprogram som Nike och Bullen. Jag har jobbat med produktioner på UR också.

Det låter som om du gled in på räkmacka i både film- och tevebranschen?

– Jo, visst... via föräldrarna kom jag in i teatervärlden och via Belfrage knödde jag mig in i teve-världen.

Är ditt jobb kul?

– Det bästa jag någonsin gjort! Länge kände jag att jag var tvungen att bevisa något, att jag inte bara var en före detta barnstjärna som skulle komma in och jobba på roliga ungdomsproduktioner för att de behövede en b-kändis. Men sedan jag kom till TV4 för fyra år sedan släppte det.

Säger du vad du jobbar med om du går på fest och träffar nya mäniskor?

– Bara om någon frågar.

Vanligaste reaktionen?

– Det blir alltid het diskussion. ”Vad roligt” eller ”hur kan du jobba med sånt skit?”. Det är faktiskt en ynnest att jobba med något som upprör så många.

Du kommer från en fin kulturfamilj annars, mamma teaterskådis, pappa gammal jazzmusiker och kulturskribent. Är du svarta fåret?

– Nä men de tycker att Paradise Hotel är hopplöst.

Typsikt kulturarbetare.

– Ja, haha. Men eftersom jag älskar att jobba med det så är det okej för dem. Men jag ser mig som tevearbetare i första hand, inte dokusåpaperson.

Jag frågade Olinda inför intervjun vad hon tyckte om dig. Hon sa att du är snäll och ödmjuk och att hon ibland undrade vad du gjorde i dokuvärlden.

– Sa hon det? Jaa... men hur ska man vara då?

Du kanske uppfattas som lite intellektuell. Medan vi är mer vana vid Adam Alsing-typer. Du tänker väldigt länge innan du svarar på frågorna och pratar om att berätta ”historier i bilder”, inte om att ”visst, det blir en del guppande täcken i år”.

– Jaa... det kanske är så men jag vet inte, det finns ju fördomar om hur vi ska vara . Som jobbar med dokusåpa. Att man är ytlig, att allt handlar om att deltagare och förvränga verkligheten.

Vem ska ta ansvar för om barn ser på Paradise Hotell. Föräldrarna eller ni som jobbar med det?

– Det är väl en kombination. Vi måste ta ansvar för vad vi sänder ut men om man är under 15 år tycker jag att föräldrarna måste styra.

Hur gammal tycker du man ska vara för att kolla på Paradise?

– Tretton, fjorton kanske. Hade jag varit högstadielärare hade jag tyckt att Paradise var suveränt diskussionsunderlag eftersom programmet ställer

frågor kring moral och vad som är okej och inte.

Är det inte rätt löjligt att folk blir så upprörda över guppande täcken när mord eller krig på Nyheterna är helt okej?

– Egentligen inte eftersom genren är så ny fortfarande. Men visst, sex och våld är bara okej om det är hundra procent skrivet, i film till exempel. Så fort det är mellantinget, ett låtsasuniversum, och riktiga mäniskor då blir det svårt att avgöra vad som är bra eller inte och det provocerar mäniskor.

Vad jobbar du med om tio år?

– Oj. Det är så lång tid.

Fem år.

– Förhoppningsvis mer med övergipande strategi och analys av vad folk vill titta på, på teve.

Maktfaktor/Anton Glanzelius

Tidigare ”Belinda tafsar på makten”

Belinda Olsson