”Jag blir Falling down över centrala Kalmar”
Jag står inte riktigt ut med jul.
I dag stod jag i en kassakö och tänkte att om jag hör en person till beklaga sig över oköpta julklappar så plockar jag upp ett vapen, vilket som, men förmodligen en rulle omslagspapper och blir Falling down över centrala Kalmar.
Allt känns så fånigt!
Och Facebook är en mix av nygräddade lussekatter och länkar till artiklar om barn som har mist sina familjer i ebola och nu ligger och tittar in i en vägg eftersom de har förlorat viljan att leva. Och nu står jag i bokhandeln för mitt årliga bryderi som handlar om huruvida jag ska köpa Martin Kellermans senaste Rockyalbum till Joachim eller om han har läst alla strippar i DN. Är det rimligt att Kellerman har skrivit olika serier så att detta är tidigare opublicerat material?
Våndor.
Utanför Hennes och Mauritz står en tjej från Läkare utan gränser och vill att jag ska bli månadsgivare. Ja, det borde jag verkligen, de pillar med ebola och det är viktigt.
Men precis som alla andra förklarar jag att jag är medlem i Amnesty och Rädda barnen och Greenpeace och Naturskyddsföreningen och att jag prenumererar på en panda.
Kan jag inte ge mer? Har jag spräckt gränsen för vad jag har råd med?
Och varför springer jag runt och köper alla dessa prylar och kläder och böcker som vuxna människor kan köpa för sina egna pengar? Vad håller vi på med?
Eller är det hårt att tänka så?
Kan vi inte få hålla på och vara juliga utan det dåliga samvetet?
Jag tänker att jag borde engagera mig mer fysiskt. Hjälpa till på Stadsmissionen, baka pepparkakor med en ensam pensionär, ge trebent hund en vagn med små hjul. Ge av min tid.
Men så kommer jag på att jag har fyra barn som jag har dåligt samvete för alla dagar på året och att denna enda dag, den 24 december är dagen då de får sin återbäring.
I morgon är det julafton, jag har exakt ett dygn på mig att komma över mig själv.