Tvingades gifta sig för att få adoptera sin egen son
Uppdaterad 2014-06-30 | Publicerad 2014-06-27
Anders: ”Det är helt absurt att man ska behöva gifta sig mot sin vilja för att få bli pappa till sitt barn.”
Ida Ljung och Anders Olsson är gifta – trots att de inte är kära i varandra.
Och trots att de aldrig har haft en sexuell relation. Orsaken stavas Mio, 6 år. Och en uråldrig, svensk lagparagraf.
– Vi gjorde det för att vi var tvungna, säger Anders.
Den ovanliga historien tog sin början 2007, då Ida lyckades bli gravid genom en singelinsemination i Danmark.
– Jag hade haft lite relationer, men de hade inte hållit. Visst, jag ville gärna träffa någon, men kände att det var viktigt att det var på riktigt, att man skulle vara kär. Det kändes inte riktigt som om det skulle hända. Samtidigt visste jag bestämt att jag ville ha barn, säger Ida.
Två gånger åkte hon ner till Danmark för att låta sig insemineras av en anonym donator.
– Jag var 29 år, så jag tänkte att om det inte tar sig är det inte hela världen, jag har tid kvar. Men efter ett par försök var jag gravid. Och jag kände: ”Oj, wow, det här är på riktigt”.
Ville inte involvera andra
9 månader senare föddes Mio. Ida kände att hon ville involvera andra personer i sonens uppväxt.
– Det var både för min och för Mios skull. Jag ville att han skulle få skapa egna relationer till fler vuxna människor. Visst, jag hade min biologiska familj och mina systrar och ett par bonusmostrar. Samtidigt tänkte jag att det skulle vara bra att få in någon mer i Mios liv, någon som ville vara med honom för sin egen skull, säger hon.
Tvekade inte
Och det var på så sätt som Anders kom in i bilden. Han och Ida lärde känna varandra via en gemensam kompis. När Anders fick frågan om han ville vara en speciell person i Mios liv tvekade han inte att svara ja.
– Det lät kul. Jag pluggade och levde singelliv. Jag och min tidigare fru hade länge försökt bli gravida, men lyckades aldrig. Så jag hade börjat förlika mig med tanken på ett liv utan barn, säger han.
Anders började hänga med den lilla familjen några dagar i veckan. Snart åkte de på gemensamma aktiviteter, lagade middagar, firade födelsedagar – det mesta som vanliga par gör. Det enda som skiljde trion från en ”vanlig” familj var att Anders och Ida bara var vänner.
”Hade ett villkor”
Åren gick Anders och Mio fick en allt närmare relation. Så småningom kände Ida att hon ville ha ett syskon till Mio. Hon visste direkt vem hon ville skulle vara pappan.
– Men jag hade ett villkor, och det var att båda barnen skulle behandlas likvärdigt, säger hon.
Med hjälp av heminsemination blev Ida gravid med ytterligare en son, Lovi. Denna gång var Anders biologisk pappa. Därigenom hade han helt andra juridiska rättigheter än i fallet med den förstfödde pojken.
– När det gällde Mio var han juridiskt sett bara någon som kände familjen, medan han var en fullvärdig förälder till Lovi, säger Ida.
Det föll sig därför naturligt för båda att Anders skulle ansöka om att adoptera Mio. Idén stöddes av familjen, socialtjänsten och stadsdelsnämnden. Även tingsrätten ansåg att det var rätt beslut. Ändå kunde adoptionen inte genomföras – på grund av en lagregel från 1917.
– Den stipulerar nämligen att man måste vara gift för att få adoptera, säger Anders.
Gick lagen till mötes
Han och Ida satte sig ner och övervägde valmöjligheterna. De kom fram till att det enda de kunde göra var att gå lagen till mötes. I juni i år tog de därför steget och gifte sig med varandra, trots att de aldrig haft en sexuell relation.
– Vi ställde till en liten fest och valde en vigselförrättare som la till formuleringar som också passade för vår familj. Vi ville göra det bästa av situationen, att ceremonin ändå skulle betyda någonting, säger Ida.
Några dagar senare, 18 juni, gick adoptionen igenom.
– Det känns förstås jätteskönt, men det är helt absurt att man ska behöva gifta sig mot sin vilja för att få bli pappa till sitt barn, säger Anders.
I skrivande stund vilar hela familjen ut på en semesterresa i USA. Både Anders och Ida är införstådda med att de ska skilja sig en vacker dag, men ännu har de inte orkat ta tag i den processen.
– Vi kommer att göra det, men vi har inte hunnit med att konfrontera den verkligheten ännu. Nu ska vi bara koppla av, säger Anders.