”Min bästa vän överlevde aids”

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-07-22

Cissi, 28, var bästisen Jockes stora stöd när han insjuknade i aids

När Cissi Åkerlund, 28, fick reda på att hennes bästa vän Jocke hade aids, var det som om hennes hjärta skulle brista.

Hon blev hans stora stöd under åren som följde och deras vänskap blev bara djupare och djupare.

”I dag skulle man inte kunna tro att det var sant, men Jocke var världens tönt när jag lärde känna honom. Han var tillbaka­dragen och försiktig, bar Harry Potter-glasögon och stickade tröjor. Vi gick i samma gymnasieklass på konst- och formlinjen i Sundsvall, och det var där vi blev vänner.

Det var han och jag och en annan tjej i klassen som umgicks. Jocke visste att han var homosexuell redan då, men det dröjde till slutet av andra ring innan han bestämde sig för att komma ut. När Jocke vågade stå för vem han var, började han blomma ut som människa. Tönt-Jocke förvandlades till den mest charmerande, utåtriktade personligheten.

Hans familj hade inte lika lätt att förlika sig med hans sexualitet som vi andra, vilket var tufft för honom. Under en tid, innan socialen hjälpte honom att hitta en lägenhet, bodde han därför hemma hos mig och min familj här i Sundsvall. Det gjorde att vi kom varandra väldigt nära – Jocke blev som en bror för mig och en son för mina föräldrar.

Efter gymnasiet beslutade jag och Jocke oss för att flytta till Stockholm. Vi fick tag på en lägenhet vid Mariatorget, och förstod inte förrän efter ett tag vilket bra läge det var – parad­läge på Söder! Då var vi verkligen bästa vänner. Vi umgicks ­hela tiden. På dagarna pluggade vi ihop på teatermaskeringslinjen på Folkuniversitetet. På kvällarna och helgerna satt vi och fikade, brainstormade tillsammans och ritade kläder, strosade på stan, åt gott och myste.

Han är så härlig Jocke, fördömer ingen, lyssnar, är alltid glad och rolig. Han har sådan humor. Samtidigt säger han ifrån och är ärlig med vad han tycker och tänker. Han är den ultimata vännen, helt enkelt.

Efter ett år flyttade jag tillbaka till Sundsvall eftersom jag fick jobb där. Och Jocke började så småningom arbeta i Malmö. Vi, som hade umgåtts dygnet runt så länge, tyckte båda att det var jobbigt att bo så långt ifrån varandra. Vi talades därför vid minst en gång per dag på telefon.

Några av de här samtalen minns jag extra väl. Som den gången när Jocke helt oväntat ringde från sjukhuset. Han hade blivit akut sjuk, fått hög feber, och ingen läkare hade kunnat begripa vad det var han hade råkat ut för. Jag blev orolig och kände att det här inte var bra.

Ett par dagar senare fick jag ytterligare ett samtal, som jag aldrig ska glömma. ’Jag har hiv’, sa Jocke. Han var alldeles lugn och sansad, som om det han sa bara var på låtsas. I efterhand har jag förstått att han var chockad, vilket gjorde honom oförmögen att ta in beskedet.

Så småningom skulle det komma fram att Jocke hade blivit avsiktligt smittad av en man som inte hade berättat att han bar på hiv. De hade använt kondom med bodylotion, som tydligen gör att gummit spricker. Jocke kände inte till sambandet, men mannen visste.

I vanliga fall brukar det ta många år för hiv att orsaka aids. Men för Jocke fick förloppet en rasande fart. Inom ett och ett halvt år hade han utvecklat sjukdomen och var jättedålig. Läkarna gav honom starka bromsmediciner som han reagerade kraftigt på. Han var totalt orkeslös och kunde bara ligga i sängen, det var omöjligt för honom att resa sig upp.

Jag var skräckslagen. Livrädd att hans kropp inte skulle orka mer och att han skulle dö. Vi pratade i telefon med varandra flera gånger om dagen. Varje gång fick jag ont i hjärtat, jag ville bara vara där hos honom. Så ofta jag kunde åkte jag ner till Malmö. När vi sågs kramade jag honom och tog i honom som vanligt, pussade honom på munnen. Jag var aldrig rädd för att bli smittad, så pass bra koll hade jag. Det var egentligen ingen i hans omgivning som var rädd för det. Han hade pojkvän också, och även han stannade kvar.

Efter ett tag bytte läkarna ut Jockes bromsmedicin mot en annan, som fungerade mycket bättre. Han blev successivt piggare och starkare och i dag har han inte längre aids, utan endast hiv. Nu mår han nästan som vem som helst, tack vare de nya medicinerna! Det känns fantastiskt.

Jockes sjukdom har fördjupat vår vänskap ytterligare. Och jag är tacksam för varje sekund som jag har med honom. Efter att ha sett honom må sådär dåligt har jag insett hur skört livet är.

Man kan verkligen inte ta någon för givet.

Nu försöker vi träffas så ofta vi kan. När han är i Sundsvall bor han hos mig eller min familj och jularna firar han alltid med oss.

För ett par år sedan fick vi ett jättefint brev av Jocke i julklapp. Han hade skrivit hur glad han var över att vi fanns och att han var tacksam över att vi hade ställt upp i svåra tider. Därtill skrev han att han skulle bjuda oss på en långhelg till Köpenhamn med hotell och upplevelser.

Jocke bjöd dessutom mig på en femdagarsresa till London, där vi skulle turista bara han och jag. Resorna betalade han med en del av skadeståndet som han fick av mannen som hade smittat honom.

I och för sig visste jag att jag betyder mycket för Jocke och jag hoppades att jag hade varit ett bra stöd. Men när jag läste brevet blev jag ändå otroligt glad, det värmde.

Jag älskar verkligen Jocke – han är min allra bästa vän!

Det underbara med honom är att han alltid är sig själv och att han ständigt finns där för mig. Det finns inte någonting som jag inte skulle kunna säga till honom eller fråga honom om. Men det är inte bara jag som gillar Jocke, alla andra faller pladask, de också. Jag har aldrig varit med om någon som inte tycker om honom.

Det är klart att jag är orolig för Jocke och hans framtid. Jag tänker ofta på att han bär på hiv och jag är rädd för att det där elaka viruset ska utvecklas till aids igen. Jag frågar hela tiden hur han mår och om han har tagit nya prover. Det är nästan som om jag är mer ängslig än Jocke själv.

Fast jag försöker intala mig att man inte kan göra annat än att ta en dag i taget, och vara tacksam över att han finns här just nu.”

Viruset förstör immunförsvaret

Hiv (humant immunbristvirus) är ett virus som sakta förstör människans immunförsvar. Den som har smittats kan känna sig frisk i många år, innan immunförsvaret har försämrats så pass att infektionen utvecklas till aids. Det senare står för Acquired Immuno Deficiency Syndrome, och betyder förvärvat immunbristsyndrom. Den som har drabbats av aids har mycket svårt att stå emot infektioner och tumörsjukdomar.

I dagsläget finns inget botemedel mot hiv eller aids, eller något skyddande vaccin. Men det finns mediciner som bromsar upp sjukdomsutvecklingen.

Hiv smittar vid oskyddat oralsex, analsex och vaginalsex med någon som bär på hiv. Bästa skyddet är kondom, så länge den är hel och sitter ordentligt.

Hiv kan även smitta genom blodtransfusion, från mor till barn (under graviditet, förlossning eller via amning) samt mellan narkomaner som delar sprutor.

Åtta smittas varje minut

I dag beräknas 5 000 personer vara hiv-positiva i Sverige. Förra året anmäldes 448 nya fall, vilket är en minskning jämfört med 2007 som var ett rekordår gällande ­antalet nya hiv-fall.

I världen lever drygt 33 miljoner människor med viruset. Varje minut smittas åtta nya personer.

Sedan det första aidsfallet upptäcktes 1981, har över 25 miljoner människor dött av sjukdomen.

En majoritet av de hivsmittade lever i u-länder. Mest drabbat är södra Afrika, där två tredjedelar av världens hivsmittade lever.

Misstänker du att du kan vara smittad? Gå och testa dig! Alla i Sverige har en lagstadgad rätt att hivtesta sig. Från och med smittotillfället tar det tre månader innan ett säkert test (blodprov) kan tas. Under de här tre månader är man som mest smittsam.

Minna Tunberger