”Vem vill möta en våldsman med pepparsprej?”

Terri Herrera Eriksson ser farorna med ett beväpnat samhälle

Självklart håller jag med moderaten Magdalena Andersson när hon tycker att det är förjävligt att kvinnor måste gå på stan i klungor, ta dyr taxi hem och se sig över axeln både en och två gånger innan de är hemma. Så ska det inte behöva vara.

JAG vill mer än gärna vill ha en sprej i väskan för att känna mig trygg, men jag vill inte att någon annan opålitlig typ har det. Fast det resonemanget håller inte.

Om förslaget går igenom (vilket jag starkt betvivlar) så kommer det att ta ungefär tre sekunder innan fel personer har en i sin ägo. Vem vill möta en våldtäktsman med pepparsprej i handen?

På nästan varje nattbuss finns en aggressiv tonårig borderlinebrud som har snedtänt på fyllan. Jag vill definitivt inte utrusta henne med pepparsprej. Det spelar ingen roll om hon har gått en kurs innan hon har fått kvittera ut sprejen hos polisen. Klockan tre på natten efter otaliga öl är den utbildningen inte vatten värd.

För att Magdalena Anderssons förslag om pepparsprej till kvinnor ska funka i realiteten måste alla tjejer bli omdömesfulla änglar. Det är vi inte.

Snart kommer det dessutom att höjas röster om att fler har rätt till sprej: bögar och invandrare som riskerar att utsättas för hatbrott. Unga killar (de lever farligast av alla). Äldre män som reser till länder med hög kriminalitet. Personal på nattöppna butiker med hög rånrisk.

Alla har skäl att kvittera ut ett vapen, eller hur?

Jag vill inte leva i ett samhälle där var och varannan har ett tårgasliknande vapen i fickan för att försvara sig mot andra. Det skapar – tvärtemot intentionen – ingen trygghet alls.