”Barnen tar smällen när föräldrarna vobbar”
Åsa Erlandson: "Det finns inget som heter 'ledig' eller 'sjuk' längre"
Tre av fyra tjänstemän arbetar hemifrån, vobbar, när barnet är sjukt.
En ny undersökning från fackförbundet Unionen förvånar mig. Jag trodde
det var fler. Det går ju inte att komma undan.
En kompis stretade emot in i det sista. Klamrade sig fast vid den
skrattretande idén om att jobbet har ett slut och stängde av
tjänstemobilen när hon gick hem. Det funkade några dagar, sedan
förlorade hon kunder och kollegerna trodde hon var död. Nu har hon
blivit som alla andra och fipplar med jobbmejlen mitt i familjemiddagar, sagostunder och feberfrossa. Sin egen, eller barnens.
Barnen tar smällen när föräldrarna vobbar. Ändå matas vi med mantrat
att livet har förenklats, det var i alla fall vad cheferna på Nokia och Ericsson sade varje gång vi träffades när jag jobbade som IT–reporter. Och mina egna chefer. Men det är en sanning med modifikation. Livet har inte blivit lättare utan mer komprimerat och det finns inget som heter ”ledig” eller ”sjuk” längre. Inte ens föräldralediga kopplar ner utan står och lobbar (ledighetsjobbar) i lekparken.
Det vore väl okej om det fanns något slags mått på hur mycket alla
sönderhackade familjekvällar med en halvt frånvarande förälder som
låtsas följa med i samtalet (”Mmmm, ja men vad fint, mmm, säger du
det”) medan han/hon fipplar vidare är värt i tid eller pengar.
Istället bygger det på en på pappret schysst men i verkligheten extremt flytande överenskommelse om att ta kompledigt. När det går. Om
det går.
Jag saknar av och på–knappen. Tiden då bussresan till jobbet var en
paus och inte en chans att klämma in lite till. En obetald arbetstid då man ska uppdatera sig för att inte behöva sitta som ett fån på morgonmötet. Jag kan till och med sakna gamla usla mobiler och modem som inte funkade för då kunde man säga det. Nu funkar allt, alltid och som journalist ringer jag ofta intervjupersoner som hostande svarar att de själva eller barnen ligger i sängen ”men det är okej, vi kör” och just då är jag tacksam men efteråt alltid lite beklämd. Som att jag utnyttjat dem.
För det är inte så enkelt som att säga ”det är väl bara att stänga av!”. Alla lever i ett sammanhang och där finns vissa förväntningar, uttalade eller outtalade. Du stannar upp på egen risk.
Unionens undersökning visar att dåligt samvete är det som driver
vobbarna, mot kollegerna (av någon anledning inte mot familjen). Tvåa
kommer rädslan att drunkna i jobb när man är tillbaka igen. Alltså
stressar man för att hinna med sjuka barn och jobb samtidigt, för att
slippa stressa när man börjar jobba på allvar igen. Eller så tar man
med sina snoriga barn till ett Viktigt Möte, trycker i dem några Alvedon och en påse kakor och kränger på dem ett par hörlurar med sagor medan man snubblar över orden för att hinna jobbsnacka färdigt innan de bryter ihop.
Vem sade att livet hade förenklats?