”Det går alltså att bråka sig till lycka”
Malin Wollin: Att barn med många syskon lever i långvariga relationer – det är söt nektar i min mun
Jag vill inte påstå att mina barn bråkar. Jag vill påstå att de bråkar ymnigt. Ymnigt och yvigt bråkar mina barn. Och jag försöker behålla lugnet, se det från deras sida, att det var hon som hade paxat bebisen och så kom den andra och drog i honom. Överväger att göra som kung Salomo i bibeln och föreslå att vi ska dela på honom så att det syskon som älskar honom mest släpper taget.
Jag läser på. Jag tar föräldraexperterna på orden och låter dem ”lösa sina konflikter ifred”. Det slutar alltid med att den som är minst åker på mest däng. Tack för tipset.
Vi köpte varsin surfplatta i julklapp så att de inte skulle kunna slåss om Joachims Ipad. Det var lugnt i ett par veckor tills de fick Minecraft. Nu bråkar de så att rutorna spricker om att de går in i varandras världar. När jag var liten nöp jag min syster hårt när hon hade använt mitt glitterlim utan att fråga. Rikliga mängder hade hon sprutat ut på en teckning som inte ens blev snygg. Tjugofem år senare bryter mina barn ihop när den femårige lillebrodern lämnar grinden till hagen öppen så att alla minecraftfåren rymmer. ”OCH DE VAR JÄTTESVÅRA ATT SAMLA IN!” Sedan går hon in i hans värld och river en vägg som straff. Framtiden är sannerligen här.
De bråkar om allt. De bildar karteller och allianser. Alla vill alltid ha sista knytnäven på överarmen vilket innebär att det aldrig tar slut. Och ljuden sen. Ljuden av bråkande barn. I en bil. I en hall när klockan är fem över helvete också!
Att läsa att barn som har många syskon lär sig konflikthantering för livet gör mig from och mjuk av glädje. Mina barn har lärt sig så mycket konflikthantering att de lär stå handfallna om de hamnar i situationer utan bråk. Hur mycket hantering deras konflikter består av låter jag dock vara osagt, jag lämnar frågan hängande i luften som en revanschlysten smocka.
För mig att få veta att barn med många syskon lever i relationer som varar länge på grund av just konflikterna, det är söt nektar i min mun. Jag tycker att läran om syskonskarans betydelse är fenomenalt intressant. Tänk att hur man än beter sig mot sina barn så är deras roller näst intill förutbestämda. Man kan göra allt som står i sin makt för att vara ”rättvis” och bemöta dem på samma sätt i varje given situation. Det spelar ingen roll, det tycks skrivet i sten att den som är äldst är ansvarstagande och den som är yngst vill ha kul. Men jag antar att allt i universum och hallen jämnar ut sig. För de konfliktfyllda fördelarna av att ha många barn utplånas av det faktum att både Joachim och jag är äldst i syskonskaran och därför varken kompromissar eller viker ned oss.
Joachim är ett förrymt minecraftfår och jag är ett utsprutat glitterlim.
Sabla skit också.