”Vi kanske ska om- händerta hela samhället”

Terri Eriksson tycker feta barn är föräldrarnas ansvar – men också att det blivit alltför lätt att äta junk och vara stillasittande

helskärm

Jag utgår från att det finns något mer bakom storyn om den skotska familjen vars barn har blivit omhändertagna på grund av fetma. Fetman är troligtvis ett symptom på en ickefungerande familj, inte hela sanningen bakom att socialen har omhändertagit barnen.Men det lägger grunden för många intressanta diskussioner:

Om vi börjat omhänderta barn på grund av fetma – var ska vi då dra gränsen?

Ska vi, som en släkting till mig ivrigt propagerade för, ta barnen ifrån rökande föräldrar?

Eller från familjer som låter barnen spela för mycket våldsamma dataspel alternativt bjuder sjuttonåringen på ett glas vin till söndagsmiddagen?

Vad är ett uselt föräldraskap och vad är bara lite smådåligt?

Vilket är värst – att vara lyhörd och snäll, men ge Gorby´s till middag fyra dagar i veckan? Eller att ge vällagad kostcirkelmat, men aldrig ha tid för ungarna?

Hur stort ansvar har man som förälder för att ens unge är tjock?

Jättestort. Barnet lagar ju inte sin egen mat. Antar jag.

Och gör de det är det naturligtvis också föräldrarnas ansvar.

Nästan alla jag har mött med riktigt tjocka barn har katastrofala matvanor: mackor istället för middag, glass varje dag och alltid läsk hemma.

Visst finns det de familjer som bara har matglada barn som tar om tre gånger av potatismoset och trycker i sig 17 köttbullar med fem deciliter ärtor som tillbehör, fast då är det tråkigt nog också föräldrarnas uppgift att se till att barnet äter lagom mycket.

Samtidigt är det enkelt för oss med smala barn att sitta på läktaren och gnälla.

”Ge barnen mer grönsaker!” ropar präktighetsligan vars barn älskar morotsstavar och broccoli.

Men vad gör den förälder vars barn inte gillar grönsaker alls? För dom barnen finns ju.

Jag känner en envis unge som, trots att föräldrarna äter nyttigt, varken gillar fisk, frukt, ägg eller grönsaker + några tusen saker till. Det är inte så lätt att vara förälder till ett sånt barn.

Det är också alltför lätt att individualisera hela fetmadebatten. Egentligen är det onekligen ett samhällsproblem att skräpmat är billigare än nyttig mat, att handlare profiterar på dåliga vanor och att träning är svindyrt.

Lägg dessutom till att det är svårt att få hjälp när ens barn väger för mycket.

Det stannar lätt vid träffar med skolsköterskan som tipsar om att ”det är bra om barnet rör på sig mer och äter godis bara på lördagarna”.

Ja, feta barn är föräldrarnas ansvar. Men det har också blivit alltför lätt att äta junk och vara stillasittande.

Vi kanske ska omhänderta hela samhället när vi ändå är igång.