”Vi är en perfect match, om än lite ofräsch”

Nästan alla relationer börjar med stil och övergår snart i det som skribenten Mattias Göransson kallade för ”chipsgoffarstadiet”; när par inte längre bryr sig om att förställa sig inför varandra utan fiser högt, såsar omkring i slitna myskläder och dricker mjölk direkt ur förpackningen.

Som nykär var jag alltid mån om att vara till min fördel och jag kunde haka upp mig på småsaker. Jag var till exempel rädd att skvalandet skulle höras när jag kissade.

Numera kissar jag med öppen dörr och lämnar halvrena sockor lite var stans på sovrumsgolvet.

Min man klipper tånaglarna i sängen och lämnar skorna precis innanför dörren, på dörrmattan.

Vidare: han har ett irriterande sätt att nervoskaka på ena benet och trycker ner snorpapper i hushållsrullens mitt istället för att slänga det.

Jag torkar aldrig av köksbordet.

Vi är en perfect match, om än lite ofräsch.

Den största utmaningen i ett äktenskap, enligt psykologen John Jacobs, är att leva med sin partners irriterande vanor. Hans bästa tips för att hålla ihop är att inte låta detaljerna växa till gräl.

Han kan inte ha levt med naglar i sängen eller suttit bredvid en människa som ständigt hoppar med vänsterbenet. Det GÅR inte att låta bli att anmärka på det. Nu, efter snart nio år ihop med benhopparfleppot, har irritationen vuxit sig så stark att jag är redo att blanda ner sömnmedel i hans kvällste för att slippa uppleva ännu en kväll med benticsen.

Ja, jag vet. Du kanske tycker att jag hänger upp mig på mig på småsaker.

Delvis har du rätt. Min man hoppar inte bara med benet och lämnar tånagelrester efter sig. Han är också snygg, rolig och smart, så jag borde ha lite överseende.

Men hans skakande med benet är liksom min relationsmotsvarighet till vattentortyr. (Den kinesiska vattentortyren gick ut på att en person spändes fast med en läckande hink över sig. Sedan droppade det vatten på fångens huvud under timmar i sträck. Trots att metoden inte är smärtsam drev man fången till vansinne.)

Man retar sig inte i början när man är nykär och tycker att precis allt den andra gör är underbart. Sen smyger sig irritationen på tills man en dag sitter där och vrålar ”Om du inte slutar skaka på benet skiljer jag mig!”

John Jacobs, jag vet att jag inte borde skrika sådär. Men du berättar inte HUR jag ska göra för att undvika det, bara ATT jag ska sluta.

Och det bästa vore ju ändå att min man bytte beteende istället för att jag måste jobba på min lättretliga attityd, eller hur?