’’Tänk om jag rullar av scenen!’’

Lördag, köpcentret Entré, Malmö. Fem tjejer gör sig redo inför dagens modevisning, en av dem är Linda Calderon, 31. Precis som de andra tjejerna har hon gått med på att agera modell genom att visa upp kläder från köpcentrets butiker på catwalken.

Och precis som de andra tjejerna sitter hon i rullstol.

10.32 – Fan, fick jag sned näsa nu?

Linda Calderon granskar sin spegelbild. Det är ett par timmar kvar tills hon ska upp på catwalken men förberedelserna inför visningen är i gång sedan länge. Ett tjugotal tjejer är samlade i studion som doftar distinkt av hårsprej, och överallt flätas hår, målas fransar och pudras kinder. Ida Sköld är blivande make up-artist och Lindas sminkös för dagen, men med en egen bakgrund i yrket kan Linda inte låta bli att syna varje detalj lite extra.

– Det här är första modevisningen jag gör som funktionshindrad. Jag är inte rädd för vad folk ska tycka, jag oroar mig mer för att vara klumpig. Tänk om jag rullar av scenen!

Linda skrattar och vänder uppmärksamheten mot spegeln. När hon var i 23-årsåldern diagnostiserades hon med CNM, centronukleär myopati, en ärftlig sjukdom som gör att kroppen inte bildar nya muskelceller. Det innebär att Linda gradvis blir svagare i takt med att musklerna i kroppen bryts ner. I flera år kunde hon fortfarande röra sig kortare sträckor på egen hand, men sedan två år tillbaka sitter hon i rullstol.

– Trots att vi lever år 2011 händer det fortfarande att folk pratar bebisspråk med mig. Jag tror att vi kan slå hål på fördomarna om vi med funktionshinder syns mer i sådana här sammanhang.

Innan sjukdomen kom in i Lindas liv försörjde hon sig bland annat som musikalartist. År 2003 startade hon sitt eget företag som make up-artist, men när Lindas symptom tvingade henne att använda rullstol gick det inte längre att upprätthålla en egen verksamhet.

– Jag var van att vara en ”duktig tjej” med tusen järn i elden. Från att ha varit den som själv bytte olja på bilen och byggde mina egna Ikea-möbler var jag plötsligt en börda.

I dag är Linda marknadsansvarig på assistansbolaget Livsanda, samt styrelsemedlem i NHR, Neurologiskt Handikappades Förbund.

– Nu känner jag att jag behövs igen och att folk uppskattar det jag gör. Jag har alltid varit driven, kanske för att jag vet att man ska utnyttja det korta liv man ändå har.

13.04 För att hålla smink och hår på plats drar Linda en plastpåse över huvudet innan hon får hjälp att prova en krämfärgad sommarklänning. Hon påpekar att hennes andra outfit är ett par jeansskjorts med hög midja.

– Eftersom man böjer sig mycket får man lätt skavsår i midjan, så det är inte det ultimata om man sitter i rullstol. Det är snyggt, men är det något jag brukar råda folk med funktionshinder att inte ha på sig så är det jeans med hög midja, skrattar Linda.

Med en halvtimme kvar innan tjejerna ska ut på på catwalken har projektledare Sophie Brander stött på problem. Direkt efter visningen ska regionsfinalen av Miss Universum avgöras, och sedan tävlingsdeltagarna anlänt har golvet i omklädningsrummet täckts av brun utan sol.

– Jag försökte förklara att de kommer att få en randig scen när våra modeller ska rulla ut, men det hade de ingen förståelse för, säger Sophie och skrattar.

Sophie Brander är en av initiativtagarna till dagens visning, samt projektledare för Aktiva tjejer, den förening där flera av modellerna är medlemmar.

– Skönhetsindustrin måste få upp ögonen för vilken köpkraft den här gruppen har. Tjejer och killar med funktionshinder måste kunna representeras i modevärlden, de köper ju kläder som vem som helst.

Linda Calderon håller med om att det borde finnas modeller med funktionshinder, men kan också förstå att modebranschen hittills visat sig motvillig till förändring.

– Du blir inte snickare om du inte har armar. Professionella modeller är ju klädhängare, då krävs det att man kan gå. Samtidigt är det viktigt att funktionshinder avdramatiseras, och utstrålningen sitter trots allt inte i benen.

Strax före entrén på catwalken ger Sophie Brander några sista anvisningar till de väntande tjejerna.

– På scenen har ni tre olika ställen där ni stannar tio sekunder, sen rullar ni ut på rampen. Vi ska ha snabba byten, och glöm inte att se glada och avslappnade ut. Tre gånger tio alltså, skitlätt.

14.29 Spänd väntan råder bakom scenen. Linda är första modell ut. När musiken kommer i gång ger hon sig upp på rampen och in i strålkastarljuset. Hon rör sig över scenen, gör pauser i varje hörn, vrider sig åt höger och vänster för att visa upp kläderna. Linda ler över axeln mot publiken, snurrar på stället och är snabbt på väg nerför rampen igen. Hon försvinner in i omklädningsrummet samtidigt som nästa modell ger sig ut, men några minuter senare är Linda ombytt och tillbaka på catwalken. Tjejerna poserar framför åskådarna en sista gång och lämnar scenen tillsammans.

– Mina jävla tår!

Åter i studion tar Linda av sig de högklackade pumpsen och masserar sina fötter. Stelhet och minskad känsel i lederna är en följd av sjukdomen.

– Tårna hänger inte riktigt med, de lever sina egna liv. När jag skulle ta på mig fick jag be min assistent att köra in ett finger i skorna och bända ut dem.

Linda berättar att det snabba bytet under visningen ställde till med en del oreda bakom scenen.

– Jag åkte rakt in, ropade åt folk att akta sig och bara slet av mig kläderna, med tuttarna i vädret. Jag skäms helt enkelt inte för min kropp, men tjejerna i omklädningsrummet blev alldeles stirriga.

15.33 Linda är trött. Hon har dragit på sig sin arméjacka, gömt ansiktet bakom ett par solglasögon och satt sig att vila. Sjukdomen tär på krafterna och ju hårdare hon anstränger sig desto snabbare förtvinar musklerna. Trots att Lindas läkare inte gärna ser att hon tar ut sig i onödan är hon övertygad om att utmattningen är värd mödan.

– Det ger så mycket positiv energi, även om musklerna tar stryk och jag blir väldigt trött efteråt. Förut fick jag mina kickar av att göra musikaler, nu får jag söka andra saker som ger mig samma känsla.

Att aldrig mer kunna kasta sig utför pisten eller dansa utan hjälp är en särskilt stor sorg för Linda, som alltid varit äventyrslysten.

– Självklart är det en sorg, på ett sätt har jag ju mist mig själv. Ibland tycker jag att det är ett helvete och att livet är orättvist, men jag är ändå tacksam för allt jag har. Jag får helt enkelt göra det bästa av det, och göra det grymt.

Adrianna Jalming