”Det säljer – vidrigt men sant”
Publicerad 2011-08-18
Daniel Pernikliski: ”Är det inte egentligen väldigt enkelt att bara ge fan i att objektifiera sina egna barn?”
Det är rätt gulligt när min treåriga dotter hoppar in i ett par skor i storlek 45, hasar iväg och säger att hon ska gå till jobbet.
Hon stannar sällan på jobbet mer än i några sekunder, innan hon hasar tillbaka igen.
Efter ytterligare någon vända till arbetsplatsen hoppar hon ur skorna, för det är väldigt opraktiskt att vara vuxen, innan man är vuxen.
Intresset för den stora världen är ju inget konstigt, och dessutom nödvändigt för utvecklingen.
Min dotter brukar dutta sig i ansiktet med suddigum i vad jag förmodar är ett försök att härma sminkningsproceduren.
Men det handlar bara om att härma, det finns ingen värdering i det, för hon är lika intresserad av munsårssalva och hon tror fortfarande att hon ska få skägg när hon blir stor.
När hon är klar med sina maskeradnummer återgår hon till de vanliga aktiviteterna.
Inte sällan iförd den för barn så klassiska Ankeborgkostymen: tröja på överkroppen och naken på underkroppen.
Men allra helst helt naken, om det är tillräckligt varmt, för att det är den mest rörelsevänliga klädsel som står till buds.
När barnklädesföretag tillverkar ”sexiga” kläder och använder sminkade småbarn i utmanande poser i sin marknadsföring är det bara äckligt.
Om någon hade sexualiserat småpojkar på samma sätt är jag övertygad om att man hade trott att det var ett skämt, därför att tanken på att det skulle sälja kläder är absurd.
Så varför är det inte absurt när det gäller tjejer?
Jo, därför att det säljer. Vidrigt men sant.
Man säljer flickbarnkläder med sex, på precis samma sätt som man säljer vuxenkläder, och då har vuxenmaskeradens oskyldiga skimmer sannerligen falnat.
Nu köper inte småbarn sina egna kläder.
Det gör deras föräldrar och bara därför kan dessa företag existera.
Men är det inte egentligen väldigt enkelt, att bara ge fan i att objektifiera sina egna barn?