”Jag minns mitt eget bröllop”

Kungabröllopet väcker minnen hos Petra Mede

helskärm

Det är bröllopstider. Nu har William fått sin Kate.

Jag minns mitt eget bröllop, eller hur man nu kallar det bröllop som man är toastmaster på.

Det skulle bli grandiost, med efterföljande fest på Riddarhuset i Stockholm.

Frack och långklänning.

Och toastmaster, således jag.

Och som jag förberedde mig. Jag tog kontakt med gästerna som skulle hålla tal.

Jag införskaffade min dittills dyraste klänning någonsin. Jag filade på mina texter. Jag skrev och skrev om.

Jag hade möten med personalen på Riddarhuset. Det gällde att göra den perfekta avvägningen under middagen.

Serveringen fick inte krocka med talen men det fick inte heller bli för långt mellan dem.

Och jag skulle vara spirituell, rolig men samtidigt högtidlig.

Allt hängde på mig.

Så kom den stora dagen. Kyrkan var fylld till bredden.

Gästerna hade kommit från olika länder och världsdelar.

Prästen talade om kärleken. Ögon tårades.

Vi åkte i busslaster till Riddarhuset.

Jag var på helspänn. Svetten rann. Koncentrationen var total.

Inget fick gå fel.

Men det gjorde det.

De skilde sig. Ja, inte just då men några år senare.

Jag vet. Risken, eller chansen beroende på hur man ser det, att ett äktenskap slutar i skilsmässa är ungefär 50 procent.

Kärleken tar slut. Någon hittar en annan.

Det långtråkiga, det monotona, det kvävande, det förutsägbara blir kanske till slut outhärdligt.

Men det finns en person som man lätt glömmer.

En som alltid blir lidande: toastmastern.

Jag som offrade mig för er.

Jag som inte drack en droppe under hela kvällen. Jag som genomled sömnlösa nätter i en veckas tid.

Jag som ”put on the show of my life”, för er.

Var finns jag i allt det här?

Vilken terapeut vänder jag mig till?

Var är min facebookgrupp?

Jag känner mig rakt igenom lurad. Jag, näst efter prästen, var den som stod och orerade mest om kärleken och hur ett nytt kapitel nu började i brudparets liv.

Hur inget längre skulle bli sig likt. Hur bra jag tyckte de passade ihop.

Och nu: kärleken ”is a goner”, de är tillbaka på kapitel ett och visst fan är allt precis sig likt, som det var före bröllopet.

Det enda som är kvar är en toastmaster med lång näsa, just i mitt fall både bildligt och bokstavligt.

Nej, om jag, mot förmodan, någonsin agerar toastmaster igen så är det jag som sätter villkoren.

Jag kräver att få stå med framme vid altaret.

Brudparet får lova att, vid framtida skilsmässa, gå ned på knä och be om ursäkt till mig, sörja för mitt välmående samt erbjuda valfri samtalsterapi.

Dessutom ska jag ha 50 papp på faktura.

Jag giggar inte gratis längre.