”Empati är något man måste lära sig”

Petra Mede vill skrika: ”Mer pengar till skolorna, fler lärare, fler vuxna som hela tiden finns i barnens närhet!”

helskärm

Flugornas herre. Det är det första jag kommer att tänka på när jag läser om hur unga beter sig mot varandra på skolgårdarna.

Boken handlar om ett gäng barn som flyter iland på en söderhavsö efter att deras flygplan havererat.

De försöker bygga upp ett fungerande samhälle, men snart bildas en stark hierarki.

För den som vill leva i förhoppningen att alla barn är oskyldiga och goda till naturen rekommenderas inte denna bok.

Barnen visar sig kapabla att behandla varandra på de mest grymma vis.

Och barns ondska är på något sätt den allra värsta. Jag menar, vad ska vi tro på?

Om lille Kalle, som är så söt och sprallig när han är hemma, på dagarna ägnar sig åt att leda ”slavleken”, vem är han då?

Ond eller god?

Vad är människans naturliga tillstånd?

Man säger att barnens lek är ett sätt att förbereda sig inför vuxenlivet.

Om man då ägnar sig åt så kallade maktlekar, vad är det vi vuxna signalerar?

Ett liv som går ut på att vara högst upp i hierarkin?

Att bli eller åtminstone vara nära ledaren, på bekostnad av sina medmänniskor?

Jag trycker ner andra, jag är beredd att slå andra för att få ett högre värde själv.

Man föds inte med empati. Man måste lära sig det.

Man måste socialiseras.

Jag har ingen aning vad ökningen av de våldsamma lekarna beror på.

Kanske är det en desensibilisering som beror på tv, internet och alla de vanliga klyschorna. Och det går ju inte att stoppa. Men desto viktigare med en motvikt. Desto större ansvar har vi vuxna.

När jag läser om ”slavleken” och ”hålla andan” blir jag mörkrädd.

Är det så jäkla illa får väl lärarna vara med barnen på rasterna.

Jag är varken politiker eller psykolog men som lekman vill jag bara skrika: ”Mer pengar till skolorna, fler lärare, fler psykologer, fler vuxna som hela tiden finns i barnens närhet!”.

Jag betalar gärna det dubbla i skatt, om jag vet att det går till ungarna.

Jag minns att jag ibland var rädd för att gå till skolan i tonåren. Ibland blev jag spottad på.

Det tycks ju som en dröm i jämförelse med vad dagens barn har att vänta en vanlig skoldag.

Och i förlängningen så är det kanske vi vuxna som blir lidande av att vi missade att lära våra barn vad empati är.

Det är ju nämligen just den här generationen som ska ta hand om oss när vi ligger på ålderdomshemmet.

Och jag tycker inte det skulle kännas helt hundra om en vårdare kom in och glatt sa att vi skulle leka lite.

– Vad ska vi leka då?

– Jodu, gamla Petra. Nu ska vi leka ”Hålla andan”.