Nu är det min tur att släppa loss!
Publicerad 2011-11-02
Det är vintern 1990. En yngling korsar kyrkogården med släpande steg. Gogetter-attityden glömde han på dagishyllan i mars 1981. Det blåser kallt om öronen som är röda och onda men skit i det, liksom orka.
”TAU PAU DAJ MÖUSSAN” ekar det plötsligt i decemberluften.
Ta på dig mössan betyder det och det är min pappa som ropar.
Min pappa dögrävaren som stoppar mina klasskamrater när de inte klär på sig ordentligt.
Om det är någon som har skämts i ungdomsåren så är det jag.
Jag minns hur det blev värre. Jag minns att det inte spelade någon roll hur de gjorde.
Jag minns att jag satt vid köksbordet och for illa av deras fula tuggande.
Sådana människor som tuggade så, borde de egentligen ha rätt att finnas till alls?
Jag brukade komma fram till att jo, de kunde kanske få finnas till men då borde de sluta äta så att man kunde få vara i fred för jag kan nämligen INTE HÖRA MINA EGNA TANKAR när de smaskar med sin bruna kalops.
AMEH! Ofta! Meh mamma!
Så låter det här hemma nitton år senare. Hon är nio och var tog den söta lilla flickan vägen?
Jag tänker så här: Hon kommer skämmas mer för varje dag som går. Varför försöka undvika det som inte undvikas kan? Jag kan lika gärna vara exakt så pinsam som mitt hjärta har lust. Släppa loss ska jag göra!
Veva ner rutan utanför skolans cykelställ och göra pussljud när hon pratar med en kille.
Jag kan knappt bärga mig!