Mathias blev sexuellt trakasserad på jobbet

”Jag visste inte längre hur jag skulle bete mig, var jag skulle sätta gränsen”

helskärm

Plumpa skämt, nyp i stjärten och ständiga kommentarer om hans utseende.

Under många år var detta ett återkommande inslag i Mathias Laurentz vardag.

Till en början förstod han själv inte att den råa jargongen faktiskt var rena övergrepp.

helskärm

– Jag började arbeta inom vården när jag var i tjugoårsåldern. På den tiden blev jag inringd med några timmars varsel. Eftersom jag trivdes med mina arbetsuppgifter och ville fortsätta arbeta inom omsorgen, gjorde jag inte så mycket väsen av mig. Majoriteten av mina kollegor var äldre kvinnor, vi hade inte särskilt mycket gemensamt men vi pratade med varandra så som man i regel gör på en arbetsplats - om vardagliga eller jobbrelaterade ämnen, berättar Mathias Laurentz, 37.

Allt var okej till dess att några av de mer dominanta kvinnorna i personalgruppen återkommande började dra skämt med sexuella anspelningar. De började också bli lite väl personliga mot Mathias, det vill säga komma med inviter, opassande frågor om hans privatliv eller nedsättande kommentarer om män i allmänhet.

Vågade inte säga ifrån

Trots att han kände sig obekväm med kollegorna vågade han inte säga ifrån. Vikariatet upphörde och Mathias fick erbjudande om en anställning på ett annat vårdföretag. Föga anade han att jargongen på den nya arbetsplatsen skulle bli nästan likadan som på den gamla: burleska skämt, flirtiga uppträdande och integritetsöverskridande frågor.

Han höll skenet uppe genom att skoja tillbaka.

– Men jag kände hela tiden att något inte var riktigt okej. Jag uppskattade inte deras skämt och jag ville helst inte utelämna något privat om mig själv. Jag trivdes med mina arbetsuppgifter men det började ändå skava i magen när jag tänkte på jobbet.

Han kunde inte sätta fingret på vad det var. Inte ens för sig själv. I stället funderade han på om han på något vis själv kunde ha bidragit till att hans kollegor bemötte honom som de gjorde.

– Var jag flirtig? Gjorde jag något för att uppmuntra dem? Du vet den sortens frågor som man ställer sig när man inte är riktigt säker på vad man känner.

Han drog sig undan. Försökte bara prata med sina arbetskamrater om jobbet. Ändå fortsatte några att, som han upplevde det, tränga sig på. Vid ett tillfälle sa han ifrån men då fick han bara höra att han var tråkig som inte tålde skämt.

– Jag visste inte längre hur jag skulle bete mig, var jag skulle sätta gränsen. Kanske var det så enkelt att jag bara var överkänslig och att jag inte delade deras humor? Kanske menade de inte något ont och kanske förstod de inte att jag tog illa vid mig?

Han valde att låta saken bero.

Men botten nåddes när en av kollegorna gjorde ett fysiskt övertramp. Han stod ensam i köket och packade upp varor när hon omfamnade honom bakifrån och började ta på honom. Han lösgjorde sig från hennes kram, sa att det hon gjorde inte var okej och att han inte tyckte att det var roligt.

– Jag kände mig kränkt och jag gillar inte det ordet, men det gjorde jag.

Kollegan reagerade med ilska och menade att om han inte var med på gängorna så behövde de inte prata mer med varandra.

Ingen hade bevittnat det hela så Mathias visste att ord skulle stå mot ord och han valde till en början att inte berätta för någon på jobbet.

Sökte stöd

– Däremot hade jag så smått börjat ta upp ämnet med min familj och mina vänner. De tog det hela väldigt seriöst och det visade sig att fler vänner av båda kön hade liknande erfarenheter.

Mathias repade mod och vände sig till chefen. Hon var helt oförstående och avfärdade honom också som överkänslig. Hon menade att man får tåla vissa saker på en arbetsplats och att en kram var väl inte så farligt?

När han stötte på patrull av ledningen dalade hans självkänsla. Han övervägde att sluta arbetet även om han trivdes bra med uppgifterna. Så småningom bytte han position och fick en annan chef, en som tog honom på allvar och som lovade att ta ärendet vidare.

– Äntligen var det någon som inte tyckte att jag överdrev utan tvärtom bekräftade att det var vanligt förekommande med den här sortens problem.

Chefens agerande har varit en förebild för Mathias de gånger han själv haft ledande befattningar och det har hänt att män i samma situation har vänt sig till honom.

– Jag vill understryka att trakasserier är lika hemskt vem det än drabbar. Jag säger inte att det är värre för män och jag vet att vi är mindre antal drabbade överlag än kvinnor. Jag säger bara att män också kan bli utsatta och att det då är viktigt att de vågar prata med någon om det i stället för att lida i det tysta. Har man inte tur som jag att ha ett stöttande nätverk privat kan man kanske söka professionell hjälp. Huvudsaken är att man får hjälp alls.

Fotnot: I dag arbetar Mathias Laurentz som anbudsansvarig på ett privat vårdföretag i Stockholm och trivs ypperligt med så väl kollegor som arbetsuppgifter.