”Att vilja vara lagom unik är inte särskilt unikt”

Daniel Pernikliski om att välja ett speciellt namn åt sitt speciella barn

helskärm

Då och då händer det att man träffar någon människa som har fel namn, tycker man.

De har ett namn som inte riktigt rimmar med deras person eller utseende, tycker man.

Det kan till exempel ha med hårfärg, längd, omfång eller röst att göra.

Eller det kanske finns någon kändis eller någon gammal släkting som har just det namnet och som är så olik den person man möter att det förefaller mycket märkligt att de kan ha samma namn.

Eller när man träffar någon med samma namn som en själv, då är man på sin vakt.

Är personen trevlig, vacker, smart och med en behaglig röst är det alla tiders, men är den otrevlig och osympatisk framstår det som en förolämpning – närmast ett brott.

Att någon kan tillåtas att gå omkring och dra ens namn i skiten på det där sättet, är upprörande – minst sagt.

Men i de allra flesta fall reagerar man inte – namnet passar fint.

Då ligger det ju nära till hands att tänka att föräldrarna har gjort ett mycket bra jobb.

De har studerat och analyserat sitt barn och efter noggranna övervägningar valt det namn som barnet ser ut att heta.

Men så är det ju inte.

De kanske inbillar sig det, men de har bara haft tur.

Eftersom de flesta människor passar att heta vad som helst, har föräldrarna bara tagit en lott med en mycket stor chans att vinna – och vunnit.

Men så vill man vara djärv och välja ett speciellt namn åt sitt speciella barn.

Ett namn som är så vackert och unikt att folk häpnar, men samtidigt inte så unikt att namnet framstår som konstigt.

Man vill ju inte ge sitt barn ett konstigt namn, något som det behöver skämmas för. Så då kollar man i almanackan efter namn som är ganska speciella och sådär lagom unika.

Och när listan över Sveriges populäraste namn sedan publiceras så häpnar man över vilket vanligt namn man ändå har valt – alla tycks ha resonerat på samma sätt.

Att vilja vara lagom unik är inte särskilt unikt.