En hel generation måste ta ansvar
Ingen kan mer om syskonbråk än jag. Ingen.
Med detta sagt: Ingen kan mindre om lösningen på syskonbråk än jag. Ingen.
De sa till mig, de som visste: Flickor slåss inte. Så sa de.
Smockorna flyger. Så blev det.
Hur många artiklar har jag inte läst där slutklämmen heter ”Låt barnen lösa sina konflikter själva”?
Vilka barn kan lämnas att avrunda ett bråk? Är det barn som kivas? Som låter artighetsfraserna hagla över varandra?
– Nehej, vet ni vad, jag anser att ni har begått ett övertramp, om ni ursäktar.
– För all del, men då får ni ta i beaktande att det var ni som nästan kastade ett invektiv över min person.
Är det de här barnen som kan lämnas åt sitt öde? För på mina fungerar det icke.
Jag funderar lite över hur psykologerna ska ha det.
Är det skadligt att bli utsatt för våld av ett syskon eller stärker det karaktären?
På något sätt är syskonelakheter en del av livet. På något sätt är det lite charmigt att höra vuxna syskon berätta om terror och trakasserier. Om tusen nålar på tusen armar, om små och stora nyp när föräldrarna inte ser och inte hör.
Om hur föräldrarna i soffan tar sig för pannan inför det där vidriga ljudet av tjabb som man VET kommer urarta och sluta med en rufsig hög som rullar runt på golvet.
Men sluta BRÅKA för fan, är det mest pedagogiskt, politiskt och psykologiskt inkorrekta man kan komma på.
Jag kan raljera i tusentals och åter tusentals tecken om slagsmålshögar, men tvättäkta syskonmobbning är både skadlig och farlig.
Jag har på nära håll sett ett barn bli så hårt mobbat av ett äldre syskon att den slentrianmässiga skolmobbning som pågick i klassen var en trygg tillflyktsort att vila upp sig i.
Man ska ju inte lägga ok på börda och skuldbelägga föräldrar, herregud, det är helt förbjudet att i Sverige lägga skuld på någon mamma eller pappa någonsin. Föräldrar gör ju alltid så gott de kan, det är sedan gammalt.
Men om vi fantiserar om att någonting någon gång eventuellt skulle kunna vara föräldrarnas fel: Vad gör vi för grundläggande misstag? Varför är det så mycket avundsjuka och svartsjuka och missunnsamhet syskon emellan? Varför dessa otroliga laddningar och urladdningar?
Nu varnar psykologen för att storasyskonen mobbar de små till depression och självskadebeteende. Då måste vi kunna sätta press på en hel generation föräldrar att stävja detta innan det går för långt.
För är det verkligen ett normalt beteende att vara elak mot den som står en så väldigt nära?
You hurt the one you love the most.
Eller?