”Hur missar man att någon flyttat in i ens kropp?”
Åsa Erlandson minns sina egna graviditetsmånader
Först tror man inte det är sant. Det är bara så överjäklaobegripligt att någon kan missa sin egen graviditet. Låt gå för att jag själv är så tankspridd att jag ibland inte hittar hem till mig själv, men att missa att en annan människa har flyttat in i ens kropp – där tar det liksom stopp.
Länge trodde jag att det bara var förvirrade tonåringar och allmänna knasbollar som åkte in till akuten med ”magont”. Och kom ut med en bebis. Hahahaha! Men så hände det en bekant som inte bara är svinskärpt, utan dessutom har fött barn förut. Hon om någon borde kunna det här, ändå blev hon överraskningsgravid och tog fem månader på sig att förstå det. Efter det blir man lite mer ödmjuk.
Det är ju så lätt att bara utgå från sig själv och mina graviditeter var precis som de flesta andras: de gick inte att missa. Man ser ut som Barbapappa med bultande boobs och är ständigt hungrig fast det går inte att äta för det är så trångt i magen att det känns som att man redan har svalt Gula Sidorna. Sista veckorna gick jag runt som en böjd falukorv med gåbord (en slags rullator) bland 80–åringarna på ortopeden när ryggen brakade ihop. Kort sagt, graviditet är inget som passerar obemärkt.
Trots det, och trots alla mvc–besök, (meningslösa) profylaxkurser, amningsföreläsningar och föräldragrupper och inköp av prylar som vi aldrig behövde blev jag också överraskad. Ett gravidpucko. För på utsatt dag, 9 månader blankt, vaknade jag tidigt på morgonen med ”magont” och åkte in till akuten. Som genast schasade iväg mig till förlossningen. Häpp!