”Tanken på familjen gav mig kraft att överleva”

Johnny, 31, attackerades av en björnhona – tanken på sambon och deras barn fick honom att kämpa

Johnny Smedbergs liv förändrades drastiskt på 30 långa sekunder.

Björnattacken kom bakifrån med full kraft.

När han kände huggtänderna tränga in i benet var det tanken på familjen som fick honom att kämpa.

Det är en glimrande vårdag och solen gnistrar i snön vid sjön Skattungen, utanför Orsa.

Termometern visar några plusgrader och ljudet av röjsågar på högvarv skär igenom skogsluften. Tittar man lite närmare ser man att någonting inte står rätt till. På en platå i skogen är granarna och snön rödfärgade – området liknar mest en brottsplats.

Skogsarbetaren Johnny Smedberg har precis blivit attackerad av en björnhona. Hans vänstra arm är söndertrasad, hjässan halvt skalperad och benen täckta av huggtandshål. Medan han långsamt reser sig från marken fortsätter en tanke att mala i hans huvud:

–?Jag måste ta mig härifrån. Jag måste ta mig härifrån.

I Orsa håller björkarna så sakteliga på att drapera sig i sin gulröda höstskrud. Ett och ett halvt år har passerat när Johnny möter oss på gårdsplanen med sonen Liam i famnen. Det första som slår en är någonting nästan motsägelsefullt med Johnnys imponerande fysik; han har armar som timmerstockar men rör sig försiktigt, som vore han oroad för att ramla. Det andra är att det ligger en överdimensionerad boxningshandske på hustaket.

”Man får aldrig ge upp”

Den surrealistiskt grälla leksaken är passande: här bor en fighter som aldrig ger upp, verkar den säga.

Till saken hör att mannen i huset tillhör en av få som faktiskt gett en björn ett knytnävsslag.

–?Jag är jävligt envis. Man får aldrig någonsin ge upp, då tar man sig ingenstans, säger Johnny några minuter senare när vi sitter i köket och dricker kolsvart kaffe och äter banankaka och bullar.

I en barnstol leker lintotten Liam med en gul traktor och skrattar bekymmersfritt med jämna mellanrum. Hustrun Maria sitter vid hans sida. Hennes mage putar ut, hon är gravid i åttonde månaden och väntar parets andra barn på lika många år.

–?Så blir det när man är sjukskriven, skojar Johnny och kastar en kärleksfull blick mot sin fru.

På köksbordet ligger en tjock pärm fullproppad med foton, rapporter och läkarutlåtanden efter anfallet. På Johnnys vänstra arm skymtar ett långt ärr fram under t-shirten. Ovanför ärret sitter en tatuering föreställande en björn.

–?Jag har alltid varit fascinerad av björnar, deras styrka och mod, förklarar han.

Vi bläddrar igenom sjukhusfotografierna.

Det är ingen trevlig syn; Johnnys ben är fulla av sår som ser ut som knivstick och den vänstra armen liknar mest köttfärs. På knogarna skymtar ett ärr som han fick när han slog till björnen.

–?Jag tänkte att djur är känsligast på nosen. Knäpper du till en hund på nosen så springer den iväg direkt.

Det gjorde inte björnen.

–?Attacken var över på en halv minut. Men det kändes som en evighet. Jag kommer aldrig att glömma det.

Kommer rakt på björnidet

Vi återvänder till den 26 mars 2008. Johnny och hans arbetskompisar ska röja skog vid Skattungbyn, 15 kilometer från Orsa.

Efter frukost sätter man igång. När man röjer på ackord arbetar man snabbt. Lite tid slösas således till att titta upp – blicken är fokuserad två meter framåt och man röjer det som ska röjas, sparar det som ska sparas.

På en platå arbetar sig Johnny fram genom riset. Det går fort. Efter att ha sågat bort lite sly når han plötsligt en hålliknande sänka. Först tänker han att det är ett rävgryt, men innan han hinner fundera mer på det dyker ett björnhuvud upp och morrar ilsket.

–?Öronen var lutade bakåt över huvudet och läpparna uppdragna för att visa tänderna. Hjärtat hoppade först upp i halsgropen.

Björnhonan försvinner sedan tillbaka ned i idet.

–?Då går jag därifrån för att lämna henne ifred, det var bara en markering, tänker jag. Men dum som jag var backade jag inte ut, utan vände ryggen till. När jag har kommit cirka femtio meter känner jag en ordentlig knuff i ryggen och far rätt ner i snön.

Först: förvirring. Sen: chock.

–?Jag trodde att jag snubblat på någonting, men det var björnen som sprungit ner mig med bringan. När jag vänder mig om och tittar upp står hon ovanför mig. Hon biter tag i byxbenet och ruskar mig som fan.

Johnny är en skicklig berättare. Rappt och detaljrikt, med återhållen gestik, skildrar han björnattacken direkt ur sitt minne. Liggande försöker han komma bort ifrån det uppretade rovdjuret. Han hinner inte få upp röjsågen för att försvara sig, så han måttar sparkar mot björnen, som morrar konstant, mullrar.

–?Det är ett jävla läte. Det låter som en riktigt elak hund, det bara gurglar hela tiden.

Första bettet

Efter en av sparkarna får björnhonan tag i hans ben. Då kommer det första riktiga bettet. En våg av adrenalin pumpas ut i kroppen.

–?Jag känner hur tänderna går igenom kläderna och trycker på mot skinnet tills det brister. Det var riktigt obehagligt, men gjorde inte ont.

För att försvara sig rallarsvingar en liggande Johnny mot björnen.

–?Jag sopade på henne en jävla smäll rätt mot käften.

Då kommer den riktiga attacken. Björnhonan biter nu Johnny upprepade gånger i sidan, benen, armen, huvudet.

–?Nu dör jag, nu har hon ihjäl mig, tänker jag i det ögonblicket. När hon väl hade fått grepp kände jag att jag inte längre kunde värja mig.

Värsta skadorna uppstod på hans vänstra arm. Björnhonan högg snett i höjd med armbågen, tog ett bett och slet rakt bakåt. Björnar har tänder som av naturen designats för att riva sönder köttstycken. Det kan Johnny vittna om.

–?Jag hör hur det knakar till som knäckebröd i armen, sen rycker hon till. Blodet sprutar hej vilt över granarna, det pumpar ut när jag tittar ned på armen. Sen går hon till attack mot huvudet, biter tag rakt över skalpen, klämmer till och drar bakåt. Det spricker här bak, jag känner hur huden brister.

Johnny stryker sig med handflatan över huvudet. Han inser att han hade tur i oturen. Björnen kunde lika gärna ha kommit åt halspulsådern, antingen med tänderna eller klorna.

–?Men plötsligt slutar hon och försvinner.

Efter attacken var Johnny tvungen att ta sig till säkerhet, vilket krävde en monstruös ansträngning. Han var trött, skadad och vacklade flertalet gånger i snön. Men inom sig hörde han en röst upprepa:

–?Res dig för helvete! Du måste ta dig hem, du ska ju bli farsa snart! Det finns krafter kvar!

Ingen kunde höra Johnnys rop på grund av klingorna. Terrängen var minst sagt oländig och närmaste vän befann sig en bra bit bort. Halvt förblindad av blod som runnit ner i ögonen, med vänster arm obrukbar och bettskador på benen, började han sin mödosamma färd tillbaka mot rastplatsen. När adrenalinet släppte stormade smärtan in.

–?Det gjorde fruktansvärt ont, det är det värsta jag någonsin upplevt.

Lyckades skaffa hjälp

Tankarna fanns hela tiden på Maria och på barnet som snart skulle födas. Tack vare dem orkade Johnny ta sig vidare, trots att han kände att han var nära att förlora medvetandet. Efter en utdragen kamp nådde han slutligen fram till en kollega som tillkallade ambulans. De bestämde sig för att möta upp dem på vägen.

–?Först trodde han att jag hade skadat mig på sågen, men jag lyckades få fram att jag blivit anfallen av en björn. Mina arbetskamrater behöll lugnet. En stoppade blodflödet med sin livrem, en annan sprang och hämtade telefonen.

Samtidigt som attacken skedde befann sig Maria i Mora, på shoppingtur. Hon hade börjat ana oråd eftersom de alltid brukar prata på telefon vid lunchtid. Den här dagen kom aldrig något samtal från Johnny.

–?Hans chef ringde och sa att Johnny blivit ”lite björnbiten”, och att jag inte skulle oroa mig. Först gjorde jag inte heller det, men när jag fick veta att han blivit transporterad till lasarettet i Falun började varningsklockorna ringa.

Med Liam i magen åkte Maria blixtsnabbt till lasarettet och kom fram nästan samtidigt som Johnnys ambulans.

–?Hans ögon var igenmurade och han var blå i ansiktet. Det var blod lite överallt. Men jag kommer ihåg att jag bara var glad över att han levde, det var det enda jag tänkte på, att det här ordnar sig.

Efter sex dagar fick Johnny nog av sjukhuset och åkte hem. Sjukvårdsutbildade Maria skötte om honom, gav honom sprutor och rengjorde såren. Över hundra stygn prydde hans kropp. I dag, ett och ett halvt år senare ser han osannolikt bra ut, endast ärret på armen är synligt vid en första anblick.

–?Armen spökar fortfarande. Den smärtar och värker och fingrarna är krokiga, jag kan inte lyfta dem ordentligen. Vissa rörelser får jag ingen kraft i och jag tappar lätt grejer. Nerverna blev avslitna och kan kanske bli lite bättre, men jag måste träna hela tiden.

I början av konvalescensen blev Johnny pappa. Samtidigt som han var lyckli, kände han en viss vanmakt över situationen. Eftersom han knappt kunde ta hand om sig själv var det än svårare att ta hand om sin nyfödde son.

–?Det var tufft som fan att inte kunna göra någonting. Från att ha varit superaktiv till att inte ens kunna duscha själv, eller köra bil. Jag vågade inte ens bada Liam och var rädd för att jag skulle tappa honom. Jag kunde gå, men hade ingen styrka i vänster arm.

”Jag har blivit ryggrädd”

Johnny verkar vara en person som möter det mesta med jämnmod, utan att brusa upp. Men när han pratar om sin pågående kamp för att få hjälp från myndigheterna att komma tillbaka till arbetslivet fullt ut blir han upprörd.

–?Lyckligtvis har jag det bästa förhållandet man kan ha, trots omständigheterna, fortsätter han, lugnare, och tittar på Maria. Hade jag inte haft det hade jag blivit knäckt.

–?Klarar man att gå igenom det vi har gjort, då klarar man allt, fyller hon i med eftertryck.

Friluftsmänniskan Johnny har fortfarande lite problem med att vara ute i skogen. Han känner olust om det är igenvuxet och föredrar att vistas på öppna ytor när han är ute i naturen.

–?Det är klart att man fortfarande har kvar sviter efter det som hände. Jag har blivit ryggrädd till exempel. Jag avråder folk från att smyga sig på mig bakifrån, även om det är på skämt.

Den 19 oktober, på Johnnys födelsedag, väntar familjen Smedberg tillökning. Den här gången under trevligare omständigheter.

–?Det känns stort. Men sen får det räcka, det ryms inga fler i bilen, säger Johnny och skrattar.