”Jag ångrar inte aborten”

Elisabeth var bara 19 år när hon blev gravid: Jag var för ung för att bli mamma

”Vi var nykära och hade bara varit tillsammans i ett par månader. Jag vet att det låter slarvigt, men vi använde knappt något preventivmedel. Jag och Mattias var väl helt enkelt naiva och tänkte inte på att jag kunde bli gravid.

Plötsligt en morgon kände jag att allt inte var som vanligt. Jag satte mig upp i sängen och tittade ner på mina bröst, som spände, och tänkte att de hade blivit väldigt stora. Så började jag må illa och fick mensliknande värk. Graviditetssymptomen var nästan löjligt uppenbara.

Min första tanke var: ’Inte nu, jag är bara nitton år och alldeles för ung för att bli mamma.’ Min relation med min kille var ju dessutom alldeles ny och jag visste inte om den skulle bestå. Därtill hade jag precis påbörjat min lärarutbildning. Barn var något som jag möjligtvis hade tänkt skaffa i framtiden, när jag hade ett stabilt förhållande och ett fast jobb. Inte nu.

Jag kände mig så klantig och kunde inte förstå hur jag hade kunnat försätta mig i den här situationen.

Mattias blev orolig för mig, när jag berättade för honom. Han ville inte att jag skulle må dåligt. Han kände sig skyldig, han var äldre än jag, 25 år, och ansåg att han borde haft vett att skydda sig.

Han tyckte inte att vi skulle behålla barnet, vilket gjorde det hela lättare för mig. Om han hade velat ha kvar det hade det blivit en ordentlig prövning för vårt förhållande.

När jag tänkte mig in i situationen att bli mamma kändes det ohållbart. Jag skulle behöva avbryta mina studier och med ett litet barn skulle det bli svårt att hoppa på utbildningen igen.

Jag kände mig stärkt av något som min mamma ofta sagt genom åren: ’Blir man med barn så kan man göra abort.’ Hon visste vad hon pratade om, för hon fick sitt första barn redan som sjuttonåring. Men på den tiden var det förbjudet att göra abort.

Jag bokade en tid ganska omgående på en kvinnoklinik i närheten.

Mattias frågade om han skulle följa med, men jag svarade att jag klarade mig själv, trots att jag innerst inne ville ha honom vid min sida. Jag ville inte göra en för stor grej av det hela. Ville verka tuff och visa att jag skulle klara av det här.

I själva verket visste jag ingenting om aborter, var orolig för vad barnmorskorna skulle säga eller göra. Skulle de ifrågasätta mitt beslut och skälla ut mig? Jag gillade överhuvudtaget inte tanken på att sitta i en gynstol och kände mig liten och vilsen.

På kliniken möttes jag av en brysk barnmorska. Hon gjorde ett graviditetstest på mig och när hon konstaterade att det var positivt frågade hon hur jag ställde mig till det. ’Jag kan inte behålla barnet, det går inte, det känns som helt fel läge’, svarade jag.

Jag kände mig så ensam och ångrade att jag försökt verka så tuff inför min kille. Det hade faktiskt varit väldigt skönt att ha honom där som stöd.

Barnmorskan var trots allt inte så farlig. Hon respekterade mitt beslut till fullo och bokade in en tid hos en kurator. Och så fick jag tid hos en läkare som skulle utföra en så kallad medicinsk abort.

Jag hade tur som fick graviditetssymptom så tidigt, redan i vecka sex besökte jag barnmorskan, och fick därför möjlighet att göra en medicinsk abort.

Sådana görs inte efter vecka åtta. Då måste man göra ett kirurgiskt ingrepp med skrapning, och det skulle ha varit en mycket jobbigare procedur.

Aborten skedde i två steg. Först fick jag ett par abortpiller som avbröt graviditeten. Två dagar senare åkte jag till sjukhuset för att få så kallade slidpiller, som gjorde så att fostret kom ut.

Mattias följde med mig den här gången, vilket kändes skönt. Jag fick ett eget rum med en säng som jag fick ligga i. Sedan fick jag en enorm mensvärk och det blödde kraftigt.

Efter några timmar tyckte läkaren att vi kunde åka hem. I två veckor efteråt värkte det och blödde.

Det var bara några få i min närhet som fick veta om aborten. Abort är ju inget man direkt skryter om att man har gjort. Jag ville inte att folk skulle börja tycka synd om mig eller prata bakom min rygg, ville inte behöva försvara mitt beslut. Mina föräldrar fick heller ingenting veta.

Det kändes för obehagligt att behöva erkänna att jag hade sex för dem. Egentligen kan det tyckas konstigt, med tanke på att min mamma själv bara var 17 år – och bevisligen sexuellt aktiv – när hon fick min stora­syster.

I efterhand önskar jag att jag hade vågat prata mer om min abort. Då hade andra kanske vågat öppna sig mer för mig och berättat om sina erfarenheter. I dag har jag förstått att det var flera i min närhet som gick igenom samma sak som jag. Om vi hade pratat om det hade vi inte behövt känna oss så ensamma.

Många parrelationer skulle nog kunna ta stryk efter en abort. Men för mig och Mattias var det snarare tvärtom – vi kom närmare varandra och fortsatte att hänga ihop. Och tre och ett halvt år efter att vi hade träffats pep det till i min mobil. ’Vill du gifta dig med mig?’ stod det på min display. Vi hade varit ihop länge och hade en sådan bra relation, så jag knappade in: ’Ja!’

När vi nu hade varit tillsammans några år och till och med gift oss, kunde jag tänka att vi kanske borde ha behållit barnet. Men det var ingen tanke som direkt plågade mig, jag hade ju trots allt tagit abortbeslutet av en anledning.

Ytterligare några år sen­are – i höstas – bestämde jag och Mattias oss för att skiljas. Och i dag har jag precis inlett en ny relation. Av den anledningen känns aborten extra rätt.

Men ibland kan jag inte låta bli att fundera över hur mitt liv skulle se ut om jag hade behållit barnet. Jag kan tänka: ’Nu skulle jag haft en son eller dotter som är sju år och går i skolan.’ Oj, vad annorlunda mitt liv hade varit!

Och om jag skulle bli gravid i dag är det faktiskt inte längre självklart att jag skulle göra abort. Jag är ju äldre nu, har pluggat klart, har ett jobb och skulle klara av att vara ensamstående mamma om min nya relation skulle spricka – så varför inte?”

Fri abort i Sverige till vecka 18

» Sedan 1975 har vi i Sverige rätt till så kallad fri abort. Det betyder att en kvinna får lov att göra abort till och med vecka 18 i graviditeten, utan att behöva uppge några skäl.

» Efter denna vecka och fram till vecka 22 kan hon få göra abort om ”synnerliga skäl” föreligger – men endast ett fåtal sådana aborter görs varje år. Drygt 90 procent av alla aborter görs före 12:e graviditetsveckan.

» Under de senaste åren har antalet aborter i Sverige ökat något. Antalet tonårsaborter har däremot blivit färre. Förra året utfördes totalt 38 000 aborter i Sverige.

Elisabeth Biström

Ålder: 26 år.

Bor: I Stockholm.

Arbetar som: Informatör, men är egentligen utbildad lärare.

Familj: Pojkvän, mamma, pappa och tre syskon.

Minna Tunberger