Sex års kamp är över

”Jag bara hoppade och skrek av glädje”

KRISTIANSTAD Äntligen! Sex års kamp är över för Emily Collins.

Hon och hennes döttrar Trisha, 2, och Ashley, 6, får stanna i Sverige.

– Nu börjar livet på riktigt, säger hon. Och jag har räddat mina flickor från att bli könsstympade.

I sex år och fyra månader har Emily varit i Sverige. Under långa perioder har hon och döttrarna hållit sig gömda.

– Jag har fått många vänner under den här tiden, berättar hon. Människor som ställt upp och hjälpt oss. Det känns som hela svenska folket stått på min sida.

Nekad sex gånger

Sex gånger har de svenska myndigheterna förklarat att hon inte är önskvärd i Sverige och nekat henne uppehållstillstånd. Hennes skäl för att vilja stanna att förhindra att hennes döttrar ska könsstympas i hemlandet Nigeria har inte ansetts starka nog.

Men i fredags ändrade Migrationsverket sig. Emily och hennes flickor får permanent uppehållstillstånd i Sverige.

– Jag bara hoppade och skrek av glädje, säger hon. Det var den bästa dagen i mitt liv. Vi är fria och vi får stanna. Jag villa tacka de som fattade beslutet och alla svenska medborgare som stött mig och hjälpt oss.

Själv stympad

Aftonbladet träffar henne i en park i Kristianstad. Hon strålar av glädje. Trisha och Ashley busar på lekplatsen.

Emily Collins blev själv stympad när hon bara var några dagar gammal.

– I min hemtrakt stympas 100 procent av alla flickor, berättar hon. Man vill inte att flickorna ska få behov av män och man tror att det finns risk att de prostituerar sig om de inte könsstympas. Det är fruktansvärt.

”Skyddar barn i Sverige”

– När jag själv blev gravid och fick veta att jag väntade en flicka flydde jag från Nigeria, förklarar hon. Jag hade fått veta att man i Sverige skyddar små barn och inte stympar dem. Därför flydde jag hit.

– Min mamma har stöttat mig. Hon orkade inte stå emot när jag skulle stympas men hon förstår mig. Och idag vågar allt fler stå upp mot könsstympning, studenterna i Nigeria har börjat protestera.

– Jag saknar hela min familj i Nigiera, särskilt mamma. Men det har varit så viktigt för mig att skydda mina barn, de är viktigast för mig.

Har levt gömd

Hon har bott på flera olika platser runt om i Sverige. Periodvis har hon tvingats leva gömd.

– Under ett helt år gömde vi oss i Jämtland, berättar hon. Visst har det varit jobbigt, inte minst för barnen men nu är det värt det. Kända och okända människor har ställt upp, samlat in pengar och hjälpt oss.

Under åren i Sverige har hon fött sin andra dotter. Idag bor familjen i Tollarp där de fått stöd av Betaniaförsamlingen. Sedan i augusti går Ashley i Tollarps skola och Trisha på dagis.

– Vi trivs jättebra och har massor av kompisar, berättar flickorna.

”Vi är kända”

Idag vet alla i trakten vilka de är.

– Oja, säger Emily. Vi är riktigt kända. Och hela dagen har folk kommit och gratulerat oss till att vi ska få stanna.

Alla tre pratar nästan flytande svenska. Emily har lärt sig det senaste året.

– Jag har inte gått någon kurs men en dag bestämda jag att alla mina vänner enbart fick prata svenska med mig. Och nu kan jag.

Hon vill dock förbättra språket och så snart som möjligt börja arbeta. Och skaffa körkort.

Vågar inte återvända

– Äntligen, efter sex år och fyra månader, får jag möjlighet att komma in i det svenska samhället. Det känns underbart. Vi är trötta på att bara sitta hemma. Nu börjar äntligen mitt nya liv! Allt kommer att bli mycket lättare för oss nu.

Till Nigeria tänker hon inte återvända.

– Jag vågar inte, förklarar hon. Men jag hoppas att min mamma ska kunna komma hit och hälsa på oss. Jag saknar henne och vill att hon ska få se sina barnbarn.