Pell-Uno, 72: ”Normen fortfarande fördömande”
Publicerad 2013-05-29
Pell-Uno Larsson, 72, i Örebro, kom chockartat ut för sin fru när han borstade tänderna.
Det är lättare att leva som öppet homo- eller bisexuell i dag, anser han.
– Men heteronormen är fortfarande fördömande.
Sedan hans livspartner gick bort i cancer för fem år sedan, har den stora lägenheten med högt i tak i centrala Örebro blivit så tom att Pell-Uno nu hyr ut ett rum till en student.
– Det enda jag delar säng med numera är papper, säger han och pekar på travarna av vita A4-ark som fyller sängen bredvid hand.
Han är engagerad politiskt i kommunen, för Socialdemokraterna, och kalendern är proppfull.
– Jag är så gammal nu så jag har inte tid att slösa.
Barndomskärleken dog
Medan han bjuder på kaffe och smörgås i köket, berättar han om sitt liv, med start i lilla samhället Dala-Järna på 40-talet.
Han har alltid vetat att han är ”homosexuell eller bisexuell eller vad du vill kalla det. Det är andras problem, inte mitt”.
Livets första stora kärlek var en jämnårig pojke från femårsåldern.
– Vi var väldigt förtjusta i varandra både han och jag. Vi smet i väg och kramades och pussades och vi hade båda en bild av att när vi skulle växa upp skulle vi finnas tillsammans. Vi höll ihop stenhårt så fort vi kunde. Sedan en vinter var vi ute och lekte på en sjö. Han lade sig på isen, eftersom han hade ont i magen.
Då mörkret sänkt sig över sjön släpade Pell-Uno hem honom till hans farföräldrar. Pojken dog, 7 år gammal, i blindtarmsinflammation.
Levde dolt liv
Sorgen var obeskrivlig.
– Jag var bara jätteledsen, så väldigt ledsen. Vad skulle jag säga, jag hade inga ord för det. Så gick det med den kärleken. Men då förstod jag inte att det jag kände för honom var mer än vad vänner brukar känna för varandra.
Under uppväxten gömde han sina känslor.
– Man kunde inte vara öppen med sin bi- eller homosexualitet då. Det gick bara inte förrän efter 1979, annat än för aktivister, att träda fram. Så det var många historier man fick dikta ihop under åren.
– Det kändes inte bra att behöva smyga, men det var så naturligt att man gjorde det på den tiden. Det var annorlunda än i dag. Det var lika för alla, vi som avvek från heteronormen fick leva ett dolt liv.
Möttes i parker
Han flyttade till Örebro, studerade till sjuksköterska – en av de två män som gick ut utbildningen först 1965. I Örebro träffade han en kvinna som han gifte sig med.
Den första man Pell-Uno träffade var på ett friluftsbad i Örebro i slutet av 60-talet.
– Det var fantastiskt, och jag förstod då att det var sådana platser som man kunde träffas på. Så fick man upp ett litet nätverk och fick veta om cruisingplatser från mun till mun. Det var mycket vanligare att man var ute i speciella parker då. I dag är det inte lika mycket uteliv på det sättet.
– Jag tyckte mycket om min fru. Men som i alla förhållanden gick det upp och ner. När det var nedåtperioder var det lätt för mig att gå ut på cruisingställen (raggningsställen för homosexuella, reds anm) och hitta någon.
Så småningom fick han kontakt med ganska många.
Borstade tänderna – kom ut
– I communityt var det inga problem, men det var aldrig att man pratade med någon utomstående.
1972 träffade han en man han blev kär i.
Pell-Unos fru kände vid det laget på sig att han var bi- eller homosexuell. En lördag 1969 stod han och borstade tänderna i badrummet. Hon frågade plötsligt från köket: "Är du homosexuell?". Han svarade kort: "Ja".
Äktenskapet fortsatte, och hustrun följde med och hälsade på hos Pell-Unos kärlek, fram till skilsmässan 1975.
– Det gick ju inte, tyvärr. På den tiden skulle man gifta sig och få barn med någon av motsatt kön. Det var en massa måsten och skullen. I dag hoppas jag det är bättre, att de som inte tror sig följa normen inte ger sig in i det. Min fru drabbades ju också av det här, naturligtvis.
Relationen med ex-frun är bra i dag, berättar Pell-Uno.
"Precis som kungens klick"
1975 träffade han sin man.
– Det sa verkligen klick, precis som kungens klick.
De sågs på en privat klubb för homo- och bisexuella män i Örebro, och flyttade snart ihop.
– Vi hade många gemensamma intressen. Det kändes bara bra och starkt. Vi bodde tillsammans sedan tills han dog.
Mycket är öppnare och bättre i dag, i samhällets syn kring HBTQ-frågor, anser han.
– När det gäller män som har sex med män är den heteronormativa världen fortfarande moraliskt fördömande. Man gör inte klart för sig vad sex är egentligen. Man har en bild att det ska vara en man och en kvinna och det ska vara missionären och man ska inte hålla på och joxa. De inbillar sig att homosexuella män ägnar sig åt analsex i tid och otid. Detta är icke sant. Det sex som kommer på första plats är onani tillsammans, i andra hand oralsex och först på tredje hand analsex. Och heteroparen praktiserar nog i dag rätt ofta analsex, men det pratar man inte om.
– Jag har aldrig gillat det. Det var minst 40 år sedan jag hade något sådant.
29 vänner dog
– Man måste absolut gå och testa sig om man har sexuella kontakter med mer än en. Men på STI-mottagningarna har de fått för sig att om man är en man som har sex med en man så måste de absolut ta prov från anus ändå, fastän man säger att man inte haft analsex. Så är det fortfarande i dag. Det är heteronormativt tänkande.
Pell-Uno Larsson beskriver åren med hiv-epidemin som "fruktansvärd, hemsk". Han känner igen mycket i Jonas Gardells romanserie "Torka aldrig tårar utan handskar".
Under ett decennium, fram till 1998, avled runt 70 procent av hans kontaktnät.
– De var runt 28-29 vänner som försvann. De dog bara. Hemskt. Helt hemskt.
Från början var det "helt hysteriskt" när ingen visste något. Pell-Uno var i New York i slutet av 70-talet, där någon enstaka i communityt fick märkliga sjukdomar, magrade och dog. Pell-Uno kom hem till Sverige och ställde frågan till infektionspersonal inom vården som inte visste något.
Tog bort buskarna
– Man visste ingenting, förstod ingenting. Så småningom kom man fram till att det var ett virus, och sedan hur det överfördes. Och då uppstod det här med att vi måste isoleras, eller få ett märke på oss för att göra det tydligt att vi var en fara för samhället. Det var skriverier i tidningen, insändare, om att vi borde förbjudas. Man stängde bastuklubbar. Man tog metodiskt bort buskar och vegetation i parker på cruisingplatser.
Eftersom han själv som sjuksköterska jobbat inom infektionsvården, uppger han att han trots allt inte är bitter över paniken. "Man visste ju inte vad man skulle göra".
– I dag har vi bromsmediciner som gör att hiv-bärarna inte ser sjuka ut eller dör. Men vi har mer hiv-bärare nu än vi någonsin haft, tar Pell-Uno Larsson upp.
"Man ska vara ung och snygg"
Enligt Smittskyddsinstitutet har 10 332 fall av hiv rapporterats i Sverige sedan 1983. Av dem har 2 466 fått aids och 2 167 rapporterats avlidna. I dag lever runt 6 200 personer med känd hivdiagnos. Senaste tioårsperioden har antalet hiv-fall ökat med mellan 400-500 varje år.
Men samtidigt minskar kondomanvändningen, vilket syns på ökad klamydiaspridning.
– Det är dumdristigt, för hiv är en livslång sjukdom.
Av och till hittar Pell-Uno i dag tillfälliga partners, men "inte alls i samma utsträckning som förr". Han bedömer att han nu i snitt har sex en gång i veckan.
– I den här världen ska man vara ung, snygg. När man blir äldre är det ingen som vill vara ihop med en. Ju äldre man blir desto svårare blir det.
Han anser inte nätet vara något för honom. Mycket är överdrivet, det ljugs och man vet inte vem man kan lita på, anser han.
Gäng "knackade bög"
Själv har han varit utsatt för två oprovocerade överfall på 70-talet och hamnat på akutmottagningen.
– Då var gäng ute som skulle "knacka bög". Det var deras helgnöje, och det räckte med att man gick igenom en park så small det. Man blir väldigt uppskakad efteråt och för mig tog det år innan jag litade på någon jag mötte.
Att människor i dag har mindre sex än tidigare generellt, som Aftonbladet/United minds studie visar, blir han inte förvånad över.
– Man måste må bra för att ha bra sex. Det går inte att hellre vilja gå och lägga sig och snarka. Hela vårt liv beroende av vår miljö. Jobb, stress och dålig ekonomi kan nog ha sin påverkan på sexet.
Många samkönade par spricker efter några år, när den första passionen dött ut. Pell-Uno har en teori om varför.
För stor vikt vid sex
– Det tror jag är för att man lägger alldeles för stor vikt vid det här med sex. Känslor är så mycket djupare, så mycket annorlunda än bara sexet. Det är ju samma vare sig man är ett homo- eller heteropar. Vi skulle aldrig ha lämnat varandra, vare sig han eller jag. Däremot hade vi en fri syn när det gäller sexet. Vi var ute på varsitt håll.
– Jag brukar säga att bra sex alltid bra. Eftersom vi behöver äta, sova, ha vänner för att må bra. Sex är säkerligen ett grundbehov hos alla levande varelser. När och var man hittat på att man för evigt ska ha samma sexpartner, det vet jag inte. Det ligger mycket religion i det, som i och för sig kanske hade en praktisk funktion för att förhindra infektioner.
– För dem som det passar för, är det väl bra. Men för dem som inte känner den här sexuella trogenheten efter tio år, då kan det inte vara något. Det här med att älska varandra och bo ihop är så mycket starkare än en tillfällig sexkontakt. Är man törstig tar man ett glas vatten, är man kåt tar man ett litet sexäventyr. Det är bara sex.