Förlossningen som himmel

Smärta och dramatik till trots, för många läsare var förlossningen en fantastisk upplevelse. Det här är sammandrag av några av de berättelser vi fått ta del av.

Luciatåget sjöng

05.30 tog jag ett bad, det började kännas lite mer.

06.00 kom jag ut från badet och en smärta så våldsam slet tag i mig, jag kastade mig i armarna på min man som nästan ramlade av min nya tunga kropp.

Barnmorskan hoppade till av min plötsliga värk och menade att vi lika bra kan kolla hur mycket jag är öppen, men jag skulle inte förvänta mig att det var mycket.

Några jobbiga värkar till medans barnmorskan undersökte.

Maria!!! Du är fullt öppen utbrast hon medans den första krystvärken överrraskade mig.

Jag vet att jag tänkte ” vad tusan är det som händer, varför går det så snabbt…..jag hinner ju inte med”

Det blir bebis när som helst ropar Barnmorskan till undersköterskorna, vatten, brickor med grejer på, handdukar och förlossningspall plockas fram i all hast.

Barnmorskan skrattar åt situationen och menar att hon som just hade tänkt att gå hem efter sitt nattpass, hon hade inte räknat med detta!

Jag satte mig på förlossningspallen som är en helt fantastiskt uppfinning, tyngd lagen får jobba fritt och det kändes så naturligt och tryggt att min man satt bakom mig och höll om mig.

Krystvärkarna tryckte mitt barn längre och längre ner samtidigt som jag hörde ett Lucia tåg utanför mitt förlossningsrum, ja, det var Lucia morgon 06.35…..jag minns att jag blev rörd.

En fruktansvärd brännande känsla i underlivet fick mig att demostrativt knipa i hopa och mumla något om att ”jag vill inte mer”….modet försvann och jag kände att jag bara ville bort från detta rummet.

Nästa krystvärk kändes likadant och nu ville jag verkligen bara dööööööööööööööööööö….jag gav upp, blundade och låtsades att jag inte var där.

Då hörde jag en barsk röst långt borta, det var barnmorskan som gav mig en verbal omgång, Maria, nu får du ta och skärpa dig, ska du föda barn eller sitta här och gnälla? Kom igen nu, han är nästa ute!

Jag hörde Andes röst bakom  mig…kom igen nu…en sista värk, kom igen, du klarar det.

Och gud vet var krafterna kom ifrån men fy fan vad jag pressade i nästa värk, hakan ner i bröstet, naglarna i Anders arm och BLÖFFS….så var Lucas ute 06.37, en liten slemmig krabat. Helt jävla otroligt.

Att föda barn är det finaste, häftigaste och underbaraste om finns.

Maria Törnstrid

Han hann inte stanna bilen innan hon åkte ut

Kl. 04,35 satte vi oss i bilen (i framsätet på vår Volvo V70) och åkte, det var jobbigt, jag behövde röra på mig och det går inte i bilen.

Jag kände att huvudet var på väg ut och att fosterhinnan inte hade spruckit än men det var nära. Jag krånglade av mig skor och strumpor men lyckades inte med byxorna.

När vi åkt i ca 10 min så sa jag till att "Stanna bilen och ring ambulans för nu är huvudet på väg". Så sa jag till honom att hjälp mig av med byxorna för nu kommer huvudet. Peder stannade något darrig vid vägkanten och ringde ambulans. Då hade vi kommit 7 km hemifrån och vi hade ca 4,5 mil kvar till förlossningen.

Jag kände att det var på G så jag hasade fram så långt som möjligt på sätet. När huvudet kom gick vattnet. Min första tanke var att "nu får vi byta sätet och vi som ska sälja bilen".

Peder frågade mig vad han skulle göra och jag väste till honom att han skulle möta ambulansen. Han vände bilen och gasade på bra (tror jag) för att möta ambulansen och efter kanske 2 minuter sa jag stanna bilen för nu kommer bebisen. Peder hann inte stanna bilen innan hon åkte ner på golvet. Det tog tre krystvärkar sen var hon ute. Klockan var då 04,50.

Jag bad honom att ta upp bebisen från golvet och lägga henne på min mage. Vi la jackan över henne och satte på henne en mössa så hon inte skulle bli kall och då ringde ambulanspersonalen och kollade läget, men då var allt färdigt. Vi fick vänta ca 10-15 min på att ambulansen skulle komma. Där satt vi kl 4,50 en onsdagen 17/5 tre km hemifrån med en ny familjemedlem.

Ambulanspersonalen hjälpte mig över på båren och sen in i ambulansen. Sen bar det iväg till förlossningen. Ca 05,25 kom moderkakan. Ambulanskillen som satt med mig tyckte att vi varit fantastiska som klarat det så bra och var så lugna när dom kom fram att vi borde få medalj, men det blev en nalle till Elisabeth istället.

När vi kom in till förlossningen så blev vi undersökta både Elisabeth och jag. Den lilla mådde bra (4100g och 50 cm) och jag mådde bra och jag slapp att bli sydd. 8 timmar senare var vi hemma igen hos storebror och Farmor.

Jessica Jacobsson

En av de största mest positiva upplevelserna i mitt liv.

Båda två gångerna.

Camilla

Blodet rann i ansiktet

Hej!!

Jag tyckte det var helt otroligt underbart att föda barn, smärtan var intensiv men lyckan så total. Stödet från min sambo gjorde det hela till en fantastisk förlossning.

Sen i efterhand har det hela blivit en "roligare" förlossning då det hände en del knasiga saker..

Jag fick bla akupunkturnålar i huvudet för att lindra värken som jag lyckades trycka ner djupare så det rann blod i ansiktet på mig. Min sambo lyckades virra in sig på psyket så en larmad dörr började tjuta vilket gjorde att det kom personal rusandes dit...till min 23 årige förvirrade sambo..;)

Efter allt för mycket lustgas tryckte jag ner en av läkarna mot mina bröst och trodde det var min sambo..haha...

Och direkt efter förlossningen kände jag att jag hade så mkt energi att jag kunnat springa ett marathon.. ;)

Linda Lindblad, Åmål

Bara goda minnen

Jag är en tjej på 27 år som har två underbara döttrar på 3år, på 8 månader. Jag har bara goda minnen från mina förlossningar.

Som förstföderska födde jag min första dotter på1 timme, förstod nog egentligen inte själv att det verkligen var igång för hon kom 2 veckor för tidigt. Utan bedövning, med bara stöttning av barnmorskan och min sambo fick jag en fin förlossning! Jag skall inte sticka under stolen med att det var en smärta som var obeskrivlig, och att jag trode jag skulle dö. Men i återblick så var det en fantastisk upplevelse!

När jag blev gravid med vårt andra barn såg jag genast fram emot den dagen igen, att jag skulle få uppleva detta under en gång till…

3 veckor för tidigt satte det igång och jag kom in till förlossningen med rejäla värkar, en timme senare hade vår andra prinsessa anlänt. Denna gången hann jag inte heller få någon bedövning, men det gick bra ändå.

Jag är tacksam att det gick så fort och så bra för mig.

Jag tyckte "det här var väl enkelt"

Inför första förlossningen hade jag tid att läsa och läste ganska mycket. Jag var övertygad om att det skulle vara det värsta jag någonsin skulle komma att gå igenom och sa till alla att jag skulle ha all smärtlindring som fanns att få. Detta gjorde att jag inte reagerade speciellt mycket på mina värkar när de väl satte igång. Jag var också övertygad om att vi skulle bli hemskickade från BB så vi lät väskan vara kvar i bilen. Vi hade dessutom hunnit med att lämna hund och samtidigt ta en fika hos mina föräldrar som, när de såg mig dubbelvikt över köksbordet, sa att de minsann inte kund förlösa mig så nu fick vi åka in.

När vattnet gick och värkarna satte igång på riktigt väntade jag fortfarande på att det skulle bli sådär outhärdligt som alla hade sagt för då skulle jag säga till om epidural. Men när jag väl tyckte att det var dags att säga till så konstaterades det att jag var fullt öppen och det var dags att krysta. Efter 20 minuters krystvärkar föddes vår Ebba och jag tyckte att det här var väl enkelt, det skulle jag kunna göra imorgon igen.

När jag väntade vårt andra barn tröttnade jag på att vara gravid redan efter halva tiden och när jag tänkte på förlossningen var jag inte helt bekväm. Kanske hade jag bara hittat på att det var så enkelt och smärtfritt? När förlossningen väl satte igång, halv tolv på natten var det med buller och bång. Snabbt in till BB där jag krävde att få bada för det hade jag minsann inte gjort förra gången. När krystvärkarna började var det dags att stiga upp. Den här gången var det väldigt mycket jobbigare än hur jag hade upplevt det förra gången men eftersom det gick så fort hade jag inte en tanke på att be om epidural, nu ville jag bara ha ut barnet och det fort!

Efter en hel massa "Jag orkar inte!" och "Jag vill inte mer!" så föddes vår son, drygt 1,1 kilo tyngre än storasyster. Inte konstigt att jag upplevde det som jobbigare än den första förlossningen trots att den gick mycket fortare; 3 1/2 timme. Första förlossningen gick på 5 timmar. Så här i efterhand kan jag bara säga att när jag tittar på våra underbara barn så var det värt det och jag har trots allt haft väldigt lätta förlossningar om man jämför med många andra.

Jessica

En jättebra sätesförlossning

Kl 10 får vi eget rum och jag ber om något att äta då jag inte hunnit äta frukost hemma. Under tiden jag äter börjar värkarna kännas lite mer och när jag ätit upp vill jag inte sitta ner längre. Ställer mig upp och försöker röra på höfterna och nu börjar det ta i rejält. Men eftersom jag har 2:ans förlossning i minnet så inser jag att även det här går fort. Kan känna hur jag öppnas lite för varje värk. Knäpper liksom till inuti och det känns som bebisen skjutsar lite längre ner hela tiden. Säger åt sambon att ringa på klockan och säga att om de vill ha ett extra ultraljud för att exakt bedömma läget så får de ta det NU för snart vägrar jag ligga på rygg.

Det kommer en barnmorska som tittar till oss och ska hämta vår barnmorska. Hon kommer kl 11 och nu står jag på knä i sängen för jag har blivit trött i benen av att stå på golvet. Värkarna tar i rejält och jag misstänker att jag öppnat mig rätt mycket. Barnmorskan tittar efter och jodå, jag är fullt öppen.

Nu blir det fart på dem, eftersom bebisen ligger i säte måste jag föda i gynläge med benstöd och dessutom vill de koppla värkstimulerande dropp för att vara säker på att progressen är god. Läkare är med under tiden ifall något skulle inträffa. Jag ligger från och med nu på rygg vilket faktiskt går bra. Öppningsvärkarna har övergått i krystvärkar och det gör inte alls ont på samma sätt, nu har jag inga problem att ligga på rygg och andas bort dem. Får veta att jag ska andas bort alla krystvärkar tills kroppen är ute. Då ska jag krysta ut huvudet. Det är lättare sagt än gjort men går faktiskt förvånadnsvärt bra.

När jag hamnar på rygg glesar iaf värkarna ut och dropp kopplas. Blir lite rädd för att värkarna ska bli mycket ondare då jag inte har någon smärtlindring denna gång heller men det går fantastiskt bra. Värkarna tätnar vilket är precis vad barnmorskan vill men de gör inte ondare. kl 11:38 drygt 3 timmar efter att vattnet gått föds vår lille son i dubbel fot och sätesbjudning. Det första som kommer ut är en liten fot. När kroppen väl är ute får jag kryta ut huvudet och det går utan problem. Lilleman var lite större än vad de trott. 2555 gram tung och 45 cm lång. Född i v 39+4

En jättebra förlossning och jag är så tacksam för att läkarna på mitt sjukhus är välvilligt inställda till sätesförlossningar. Enligt barnmorskan som förlöste mig så föds det ändå rätt många barn i säte här uppe (bor i Luleå). Tycker det är lite synd om att man väldigt sällan hör om vaginala sätesförlossningar.

Ida Burlin