"Jag hade svårt att läsa en meny"

Idag är Josefi fri från dyslexin tack vare tuff träning

helskärm

Hon stakade sig, stavade fel och blev utskrattad i skolan.

Men Josefi Dahlberg, 31, gav inte upp.

– Nu vill jag hjälpa andra med dyslexi, säger hon.

Skolan var en tolv år lång kamp. Jag begrep inte vad det var för fel på mig och mitt självförtroende bröts ner bit för bit. Till slut var jag övertygad om att jag verkligen var dum i huvudet. Vid ett tillfälle kastade jag mina betyg på väg hem från skolan, de var så låga att det skulle ha gjort ont att visa upp dem hemma.

Situationer som är självklara för många var svåra att hantera för mig. Att fylla i en blankett, spela sällskapsspel, läsa menyn på en restaurang eller följa med i handlingen i en textad film var nästan oöverstigliga hinder. Jobbigast var att försöka förklara för mina vänner varför jag valde bort att umgås med dem, det kändes aldrig riktigt som om de förstod. Eftersom de aldrig hade några problem att hänga med i skolan hade de svårt att acceptera att inlärningen tog minst tre gånger så lång tid för mig.

Jag valde vårdlinjen på gymnasiet, men hur jag än försökte var jag aldrig ens i närheten av mina klasskompisar kunskapsmässigt. Min tillflykt blev praktiken, där jag fick göra det jag är bra på och älskar - nämligen att ta hand om människor som behöver hjälp.”

Beroende av träning

”Träningen var en annan tillflykt. Passen gav mig en kick, plötsligt blev jag sedd och bekräftad. När jag fick höra att jag var duktig och hade en snygg och vältränad kropp, gav det mig den kraft jag behövde för att orka med motgångarna i skolan. Gymmet blev min frizon – men efterhand utvecklade jag ett beroende som ledde till träningsanorexi. Min självkänsla var körd i botten. Jag hade ångest, skar mig själv och var fruktansvärt destruktiv.

Jag bestämde mig för att ta ett sabbatsår från gymnasiet och läsa ett år på folkhögskola för att ta igen all kunskap jag gått miste om. När jag träffade syokonsulenten på folkhögskolan sa hon ’Josefi, du kanske har dyslexi’. Den meningen blev början på ett helt nytt liv. Äntligen fick jag en diagnos – det var en enorm lättnad!

Efter studenten började jag på Komvux. Jag längtade efter att lära mig och törstade efter kunskap. Med hjälp av ett strikt schema och stenhård disciplin fick min tillvaro äntligen den struktur som behövdes för att jag skulle få kontroll över min tid och min energi. I takt med att jag insåg att jag faktiskt inte var dum i huvudet ökade självkänslan, sakta men säkert. Med rätt hjälpmedel kände jag mig riktigt smart!”

Assistent på högskolan

”Under alla år som jag kämpat i skolan hade högskolestudier känts som en ouppnåelig dröm. Nu var jag beredd att anta utmaningen och började plugga beteendevetenskap på Mälardalens högskola. Jag fick en assistent som hjälpte mig att anteckna under föreläsningarna, jag fick tillgång till skolans dyslexistudio med särskilda datorprogram och jag fick extra tid på mig när det var dags att skriva tentor. Flera gånger grät jag av lycka. Det kändes nästan overkligt att äntligen uppleva framgång efter alla motgångar.”

Coachar andra drabbade

”Efter ett par år på högskolan klarade jag mig utan assistenter och hjälpmedel. Genom målmedvetet arbete lyckades jag träna bort min dyslexi. Nu driver jag eget företag, har skrivit en bok om dyslexi, håller föreläsningar och coachar andra som är drabbade. När folk kommer fram till mig efter föreläsningarna och vågar berätta om hur de själva har haft det får jag en riktigt bra magkänsla. Det känns jättebra att jag kan använda mig av mina erfarenheter och jag är glad att jag inte gav upp när det var som tuffast.”