Ögonblicket då allt kunde ha tagit slut
Publicerad 2011-07-26
Jag ska gå och köpa glass. Gillar inte att lämna familjen när vi är på badstranden.
– Släpp henne inte med blicken, säger jag strängt till min man fast han redan sitter och tittar på Maj-Lis när hon iförd orangefärgade armpuffar leker med hink och spade i sanden.
Det var en stekhet sommardag för många år sedan. Jag var i femårsåldern och hade just lärt mig simma. Som de flesta barn älskade jag att bada och följde självklart med min storasyster och hennes kompis ner i poolen. Fortfarande kunde jag bara ta några simtag på egen hand och hade därför en sån där uppblåsbar badring runt midjan. För säkerhets skull. Vi plaskade vatten på varandra och jag tjöt av skratt. Min syster som var tonåring och således mycket äldre än jag tröttnade ganska snart och ville gå upp och sola. Jag stannade kvar i vattnet och lovade att hålla mig på den grunda sidan. Min syrra lade sig på sin handduk med lika god uppsikt över mig som sin Okej-tidning. Medan jag hoppade upp och ner i poolen och lydigt höll mig där jag bottnade.
Det var då det hände.
Jag minns att badringen plötsligt var halkig som vore den insmord i matolja. Jag försökte hålla mig kvar i den, men på något sätt gled jag ur den. Huvudet dök före ner i det turkosa vattnet och mina händer nådde inte längre min livboj. Trots att jag var så ung minns jag att jag tänkte att jag behövde hålla mig lugn, inte få panik. Jag visste att jag bottnade och att det bara var att sticka ner fötterna mot kaklet i botten för att få upp huvudet. Men fötterna ville inte få fäste. Min kropp vred sig och jag minns att jag genom mitt trassliga hår såg glittret från solen som kittlade vattenytan. Jag flaxade med armarna och kände hur min kropp allt mer behövde syre. Jag slöt ögonen och blev drabbad av ljudet. Alla bubblor väsnades där i vattnet. Samtidigt lät det ungefär som om världen ovan mig gick i slow motion. Paniken hade kommit och jag visste att jag bara hade en chans till på mig. En sista chans innan jag skulle tvingas dra in vatten i lungorna. Så lyckades jag vända mig om och trycka ner fötterna så att tårna nådde en vass skarv mellan kakelplattorna. Vips fick jag upp huvudet. Kanske hostade jag, kan inte komma ihåg. Vad jag vet är att jag hade klorsmak i munnen och att jag stod kvar en bra stund som för att förstå vad som hänt. Badringen hade seglat iväg och låg nu på den djupa sidan och guppade i krusningarna.
Allt hade gått på några sekunder. Mer än så har inte ett barn innan hon tappar orienteringen. Min stackars syster hann aldrig uppfatta vad som hände. Plötsligt fick hon bara mina tröstlösa snyftningar mot sin axel.
Vad som hände efter det har jag fått återberättat för mig. Jag hamnade i någon slags chock. Jag var otröstlig och skakade tills jag plötsligt somnade. Min mamma som satt på en stol alldeles intill mig i sängen hörde hur jag i drömmen ropade efter mamma, eller rättare sagt ”mamma under vattnet”.
Jag får fortfarande en klump i halsen då jag tänker på det.
Jag badar gärna på sommaren. Men inte om det finns sugande strömmar under vattnet. Och jag vill helst simma där jag bottnar. Och jag vill inte ha huvudet under vattnet, vill inte höra oljudet av bubblorna.
Jag tycker att badringar borde förbjudas. En falskare leksak finns inte! Varje sommar kommer fruktansvärda nyheter om barn som drunknar mitt i befolkade sommaridyller. Och då kan jag inte låta bli att tänka på badringens bedrägliga löfte om säkerhet. För mig är det löftet inte vatten värt!