”Jag blev jättekär i min egen avbild”
Uppdaterad 2011-09-08 | Publicerad 2011-09-07
Men Malin Wollin har hört att människor som är väldigt olika blir väldigt kära varje dag
Att bli kär är en kemisk explosion som grumlar hjärnsubstansen.
Jag har hört att man kan bli kär i vem som helst men det har aldrig hänt mig.
Jag blev kär i en kille som har samma bakgrund, samma kommun, vi är lika gamla, röstar på samma parti och har lika många högskolepoäng.
Jag blev jättekär i min egen avbild och jag har aldrig sett tillbaka.
Men man kan ju alltså bli kär i någon som är mycket äldre, mycket yngre, mycket fattigare, från ett annat land och så vidare. Människor som är väldigt olika blir väldigt kära varje dag.
Inte för att jag känner någon, men jag har läst om det i tidningen.
Och det är ju fantastiskt, det är så det ska vara.
Att jag är homogen och likadan som den jag älskar, det rår jag väl inte för, eller gör jag det?
Ibland kan jag snegla på vårt förhållande och tänka att vi har gjort precis det som förväntades av oss.
Är vi kanske offer för någon slags mainstreamförälskelse där vi blivit kära i varandra eftersom det är vår typ av kärlek som spelas mest på P3?
Inte behöver vi sajter som parar ihop oss med de som är sammalikadana, så blir det ju ändå oftast till slut.
Det vackra med dejting på nätet är väl att famla efter halmstrån i en höstack och dra ut det längsta strået oavsett om man är exakt 33,4 år och gillar hårt ägg till frukost.