”De enda som plågas är omgivningen”
Publicerad 2011-05-26
Daniel Pernikliski tycker familjens val är uppfriskande
När min dotter har på sig jeans och en brunrutig jacka – gubbjackan som jag själv kallar den – är det hennes långa hår som får avgöra.
Om håret som sticker fram nedanför solhatten ligger synligt utanför jackan är hon en flicka – inte sällan en prinsessa.
Råkar det däremot ligga gömt innanför jackan är hon en pojke.
Märkligt nog aldrig en prins.
Så har det varit ända från bebisålder (men då fanns inte en lång frisyr som förvillade) att kläderna har styrt vilket kön man tror hon har.
En söt flicka i rött och en tuff eller busig pojke i blått.
Att man gissar kön på det här sättet är ju inte så konstigt, oftast stämmer det ju, eftersom de flesta föräldrar tråkigt nog anpassar sig och därmed vidmakthåller de traditionella koderna.
Men det är naivt att tro att sådan yttre påverkan, med tillskrivna könsegenskaper, inte styr en liten människas uppfattning om vad hon är för sorts person.
En flicka är så söt så att man storknar i den rosa prinsessklänningen på dagis.
När en pojke provar den är han förvisso också söt, men på ett sätt som framkallar skratt.
När barnen kort därefter ”väljer själva” vad de vill ha på sig kan man knappast säga att valet är fritt. Naturligtvis är det kraftigt styrt av de reaktioner de har fått.
Och det där går igenom i allt – leksaker och aktiviteter.
Därför känns det ganska uppfriskande när en familj, som den artikeln handlar om, bestämmer sig för att inte avslöja könet på sitt barn för andra än de närmaste.
De hoppas öka barnets chanser att göra friare val i framtiden och själv få upptäcka vilken sorts person hon eller han vill vara.
Hemligheten går nog inte att bevara så länge, men de enda som plågas under tiden är omgivningen, som själva måste bilda sig en uppfattning.
Herregud, hur ska man veta om man ska spela fotboll eller leka med dockor!?