”Jag trodde fler barn skulle vara enklare”

Daniel Pernikliski skulle aldrig erkänna för sin flickvän: ”Men jisses vad fel jag hade”

helskärm

Jag minns en diskussion min syster, min flickvän och jag hade om syskon.

Min syster och jag körde på linjen att det blev enklare, ur ett föräldraperspektiv, om man hade fler barn, därför att de skulle underhålla varandra.

Visst, till en början skulle det naturligtvis vara jobbigare, resonerade vi, men det skulle betala sig i längden.

Min flickvän höll benhårt fast vid linjen att det var skitsnack – det var mycket jobbigare med fler barn.

Jag skulle aldrig erkänna det för min flickvän, men jisses vad jag hade fel.

Mitt resonemang byggde bara på att jag har och har haft så mycket utbyte av min syster, vilket fick mig att helt förtränga det faktum att vi dagligen slogs och bråkade när vi var barn.

Verbalt tills vi blev vuxna och fysiskt tills jag fyllde tretton, när min storasyster upptäckte att jag hade gått om henne i styrka.

Men okej, om man med ”underhålla” syftar på tjafs och snytingar, då ligger det en del i resonemanget.

Och om man med ”betalar sig i längden” menar att man får fler besökare på ålderdomshemmet – ja då håller resonemanget helt och hållet.

Nu har min syster två (vilda) barn och tillfällena vi har kunnat föra en civiliserad konversation de senaste fem åren kan räknas på lika många fingrar.

Tiden för när det i alla fall gick att avsluta en mening, någon gång ibland, upphörde i och med det andra barnet.

Ett bekant mönster i alla barnfamiljer jag känner till, i varierande grad beroende på antal och energinivå.

Men nu skaffar inte människan barn för att det ska vara smidigt och lätt, eller för att kunna avsluta meningar – i så fall skulle det inte finnas några barn.

Nej, människan skaffar barn för att föröka sig och då är det ju inte konstigt om man strävar efter så många som möjligt.