Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Jenny, Jennifer

”Att skänka bort dem känns som en dödssynd”

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2009-12-15

Terri Eriksson tycker att hemmagjorda presenter är väldigt eko – men ändå ett oskick

Terri Herrera Eriksson är Wendela-krönikör.

Jag älskar den ständigt arga feministen Germaine Greer, även när hon överdriver.

För att hävda att hemmagjorda gåvor är förtryck är kanske lite att ta i.

Jag vågar sträcka mig så långt som till att hemmagjorda presenter är väldigt eko – men ändå ett oskick.

Förutom min mormors hemstickade sockor och en och annan trasmatta där jag själv har fått bestämma färgerna har jag aldrig i vuxen ålder fått ett enda vettigt handarbete.

Vem vill ha en tändstickstavla av Bodens fästning eller toarullshållare med tomtar på?

Vad ska man göra med alla fula saker som barnen gör i skolan och på dagis?

En och annan smällkaramell går väl an, men efter några år fylls jullådan av en hel armé snedarmade och vindögda tomtar gjorda av kakformar, äggkartonger, tomma hushållspappersrullar och träpinnar.

”Tack älskling! Fem tomtar till. Vad fina!”

Och vem vågar skänka bort dem? Det känns som en dödssynd.

Jag hade en studiekamrat vars mormor brukade sy upp och ge bort hiskeliga julblusar med volanger.

Att dotterdottern var en 23-årig kulturvetare med svarta koftor struntade mormor helt i, småblommigt och prickigt med spets och hela baletten skulle det vara.

Där har vi ett exempel på hopplöst handarbete. Mormor hade visserligen lagt ner en massa tid och kärlek på julklappen, men aldrig lyft blicken för att kolla vem hennes barnbarn var och vad hon egentligen vill ha.

Efter mycket vånda skänkte tjejen bort blusarna.

Men tänk om mormor får veta?

Haha, vadå, skulle en tonåring i Rwanda skicka ett tackkort till henne?

Sjukt nog var det nästan det som hände. En av blusarna (och det var tveklöst den – ingen i världen kunde sy liknande blusar) dök upp i ett teveprogram om bistånd.

Räkna ut oddsen på det.

Vi höll på att skratta på oss, min kursare fick ont i magen av ångest men tack och lov verkade programmet ha gått hennes mormor förbi. Nästa år sydde hon återigen en ful blus till sin dotterdotter.

Och min kursare fick trots allt svart på vitt att hjälpen nådde fram.

Även om det är oklart om världens fulaste blus verkligen är till hjälp för någon.