Sanna hittade sin mamma

Kerstin Nilsson

Lämnades på barnhem i Iran som bebis

I en tidning efterlyser Sanna Sjöswärd sin biologiska mamma i Iran.

Två veckor senare ringer telefonen – den okända rösten tillhör hennes mamma, som hon drömt om i över 20 år.

– Jag drömde om att hon var en persisk prinsessa – tills vi möttes, säger Sanna Sjöswärd, 35.

I boken, ”Min mamma är en persisk prinsessa” som ges ut på Norstedts förlag i dag, berättar den prisbelönta bildjournalisten och författaren Sanna Sjöswärd sin egen historia.

En gripande och öppenhjärtig berättelse om hur hon som adoptivbarn sökte sina rötter och den villkorslösa kärleken – och fann sin familj i Iran och, framför allt, sig själv.

Bara tio månader gammal lämnades hon på ett barnhem av sin mamma. Där, på Farah Dibas barnhem Lejonet och Solen i Irans huvudstad Teheran, bodde hon i tre och ett halvt år innan hon adopterades av en svensk familj.

Kallades ”Bajspricken”

Tillsammans med sin adoptivbror, en två år yngre pojke från samma barnhem, kom hon till Sverige, fyra år och tre månader gammal, en vinterdag i november 1977.

Hon växte upp på Lidingö utanför Stockholm.

Men med sitt mörka hår och sina bruna ögon betraktades hon av många som en främmande fågel.

I skolan blev hon mobbad. ”Bajspricken” kallades hon, för sin leverfläck på kinden, en fläck som i dag är bortopererad för länge sedan.

Uppväxten präglades av ensamhet – och utanförskap.

Fick cancer

När hon får en otäck knöl på benet och söker läkare får hon, en vecka före sin 20-årsdag, ett besked som ska bli livsavgörande:

– Du har cancer, säger läkaren.

Det blir operation och cellgifter. Under den tuffa behandlingen bestämmer sig Sanna:

– Om jag överlever den här sjukdomen ska jag söka mig tillbaka och resa till Iran. Även om jag inte hittar min biologiska familj, vill jag lära känna mitt ursprungsland.

Med hjälp av ett iranskt par i Stockholm börjar Sanna sitt sökande.

Från barnhemmet få de fram en bild på hennes mamma som ung.

En av de största dagstidningarna i Teheran skriver om Sanna och publicerar en bild av henne som barn och bilden på hennes mamma.

Tisdagen den 9 juni 1999 ringer telefonen hemma hos Sanna i Stockholm.

Hennes biologiska mammas morbror har sett artikeln. Nu sitter hennes mamma på tidningsredaktionen i Teheran med telefonen i handen.

Grät i telefonen

För första gången sedan Sanna kommit till Sverige använder någon hennes persiska namn:

Farzaneh, som betyder ”vis”.

Tillsammans gråter de i telefonen, men Sanna tvivlar.

– Jag var så oerhört rädd att det var fel mamma, att det inte var min mamma, utan någon annan, säger Sanna.

Men samma kväll ringer det igen på hennes telefon. Det är hennes biologiska morbror som, visar det sig, sedan 13 år bor i Kungsängen utanför Stockholm.

När de träffas nästa dag inser Sanna sanningen.

– Jag såg en spegelbild av mig själv i honom.

Ett år senare reser Sanna till Iran för första gången. Med drömmen om att få möta sin vackra, unga, starka mamma, den ”persiska prinsessa” hon gjort sin mamma till.

En chock

Men verkligheten är en annan.

– Kvinnan jag mötte var en rund, kort och äldre kvinna, med arbetarhänder och gamla paltor. Var det verkligen min mamma, säger Sanna.

Hon får träffa sina hel- och halvsystrar, sina bröder, kusiner och svägerskor och svågrar.

Mötet med den stora familjen och med den främmande kulturen blir en chock, som tar lång tid att bearbeta.

– Det väckte så mycket känslor, ilska, sorg, besvikelse och frustration. Ingen förstod mig, ingen gav mig raka svar, säger Sanna.

En resa som ännu pågår

Men sedan dess har det blivit många resor till familjen i Iran – till en början med kameran som skydd.

Det har varit en omvälvande resa, en resa som ännu pågår, men trots de stora kulturskillnaderna och de många kollisioner det orsakar känner Sanna i dag den stora kärleken och värmen från sin mamma och sin biologiska familj.

Hon vet att hennes mamma hade det svårt och kände sig tvungen att lämna bort henne. Men i dag är det inte längre lika viktigt att få svar på alla frågor.

– Det viktiga var att få ställa frågorna. I dag har jag accepterat det som varit och försonats med mig själv, säger Sanna Sjöswärd.

Drömmen är att någon gång flera år bo och arbeta som bildjournalist i Iran, ett inte helt enkelt projekt.

– Jag kommer aldrig att lära mig de osynliga reglerna som gäller där, säger Sanna.

Hon har hittat sitt ursprungsland – men inte sitt hemland.

– I dag känner jag mig mest hemma i luften, på flygplanet mellan Stockholm och Teheran, säger Sanna.