Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Jenny, Jennifer

”Jag tillhör gruppen Roliga-historier-fobiker”

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-02-01

Terri Eriksson om hur de socialt inkompetenta historieberättarna alltid vinner

Terri Herrera Eriksson är Wendela-krönikör.

Män garvar direkt.

Kvinnor tar längre tid på sig att fatta ett skämt och flera delar av hjärnan aktiveras – sen skrattar de desto mer.

Ja, det lät ju i alla fall inte kategoriskt.

Jag tillhör den tredje gruppen, den ingen vill forska på.

Vi som är roliga-historier-fobiker.

Jag hatar när någon drar igång en rolig historia.

Man kan nästan se när den är på väg.

Någon i sällskapet, ofta en person som har passerat fyrtiostrecket, inte sällan en 62-årig ingift morbror, har suttit tyst länge och lyssnat på andras konversation.

Sen bestämmer han (eller hon) sig för att det är dags att lätta upp stämningen och det blir till att luta sig framåt och sätta händerna på knäna och få till en märklig övergång från samtalet som handlar om synthklassiker till ”och det var ju som när norrmannen gick till doktorn för att han hade problem att få upp den…” och ungefär där känner jag paniken växa.

Var kom det här ifrån? Och snart måste jag skratta hjärtligt på rätt ställe åt något dråpligt som en påhittad norrman säger om sitt stånd fastän jag just skulle säga att jag tycker Depeche Modes Photographic är underbar.

Ofta missar jag poängen totalt för att jag är alldeles för upptagen med att försöka skratta hjärtligt på rätt ställe.

Ni fattar ju hur bra det blir.

Och man vill ju för övrigt inte skratta för hjärtligt så att historieberättaren blir uppmuntrad att också berätta om Bellman, lille Kalle som skulle börja första klass och katten som åt elskåp och blev proppmätt.

Till slut känns som man sitter mitt i en nyinspelning av ”Har ni hört den förut?” (det läskiga vitsprogrammet där alla för övrigt satt i barmiljö med ett varsitt glas – men aldrig drack).

Det värsta är att de socialt inkompetenta historieberättarna alltid vinner.

Antingen skrattar man inte och då framstår man som jättetrist.

Eller så kämpar man sig till ett skratt och då fortsätter de bara.

Kanske kan jag dra ihop ett nätverk med några läsare: Skoja mindre! eller RHS – Roliga Historier Suger.

Det blir säkert bra.