”Löjligt – men inte värre än något annat”

Daniel Pernikliski om barn i modell- och reklamsammanhang

helskärm

Jag minns en gång, bakom kulisserna till en reklamfilmsinspelning, hur en person skällde ut en annan person efter noter, då hon inte gjorde som det enligt manus var tänkt.

Först hörde jag bara rösten – hur arg, kall och sträng den var, och föreställde mig att mottagaren måste vara en annan vuxen människa.

Kanske någon som hade stulit något, eller slagit sönder någonting, men när jag kom närmare såg jag att det var en mamma som skällde ut sin dotter.

”EN SÅDAN HÄR FILM KOSTAR FLERA MILJONER ATT GÖRA, SKA DU FÖRSTÖRA DET DÅ? SKA DU DET? NEJ, DÅ GÖR DU PRECIS SOM DE SÄGER ÅT DIG, HÖR DU DET!?”

Filmen utspelade sig på ett tivoli och den lilla flickans brott var att hon gnällde och inte var nöjd med sin roll.

Hon ville också bära prinsessklänning och rida på en häst, som en av de andra lyckligt lottade flickorna fick göra, och inte stå helt passiv, timme ut och timme in, vid något tråkigt lyckohjul.

Min spontana känsla i kroppen var att jag ville skrika i mammans ansikte att ”det är ju för fan du som har släpat hit henne. Hon är ju ett barn, det är väl klart att hon vill rida häst och åka karusell!”.

Men jag sa ingenting.

Det borde jag ha gjort.

Naturligtvis var det inget av barnen som förstod vad det hade gett sig in på, vad det var med och gjorde reklam för, eller ens att det var en reklamfilm.

De skulle få vara med i tv och tillbringa en dag på ett tivoli, och vilket barn tycker inte att det låter kul?

Frågan man borde ställa sig är var gränserna för att använda barn i sådana här syften går.

För när barnen är tillräckligt gamla för att tillfullo förstå vad de ger sig in på, är de knappt längre barn.

Så när någon klär ut sovande bebisar i mössor och andra attiraljer och fotograferar dem till någon idiotisk bok, så tycker jag att det är löjligt och onödigt, men inte värre än någonting annat.

Bebisarna är för små för att ens förstå att de har tråkigt.