”Mina fingrar är lika långa – alltså hatar jag träning”

Terri Herrera Eriksson om forskning och konstiga samband

Jag vill verkligen vara träningsnarkoman. Gå upp tidigt på morgonen för att med glädje kasta mig ut i träningsspåret. Sportcykla i ur och skur. Lägga ungarna och sen dra iväg till budypumpen och thaiboxningen. Men det går inte.

Visst – jag har träningskort. Ibland använder jag det. Och jo, jag brukar cykla till jobbet vid fint väder. Men fick jag välja så skulle jag hellre ta en tablett för att bli vältränad, få starkare rygg och slippa musarm. Träning är ju så obeskrivligt skittråkigt!

För en månad sen blev jag osams med min träningsklubb i samband med en oväntad ägar- och villkorsändring. Det är symptomatiskt att jag la ner mer tid och engagemang i den konflikten än vad jag lagt ner på min träning.

Den oinsatte som läser detta kan tro att jag är en väldigt lat person.

Fel! Det handlar bara om fingrar. En ny studie tyder på att det finns en koppling mellan hur långa pek- och ringfingrarna är, och hur benägen en människa är att motionera. Ju längre ringfingret är i förhållande till pekfingret desto mer sportsugen är du.

Mina pek- och ringfingrar är lika långa. Det förklarar ju allt.

Fingerstudien utfördes på små möss. Jag är ju inte forskare, men undrar ändå om det inte skulle vara mer trovärdigt om man helt enkelt gav sig ut och mätte förslagsvis elitidrottarnas fingrar? (Har möss överhuvudtaget några fingrar att tala om?)

På Vetenskapsradion hörde jag för övrigt om en annan bra studie från USA: en människas sätt att hantera faror säger något om vad hon eller han har för politiska åsikter. Folk som exempelvis reagerade starkt på foton av öppna sår med larver röstade på högern. Ju räddare, desto mer konservativ.

Där hör du, Jan Björklund! Om jag röstar på dig så är det för att jag äcklas av larver.

Frågan är bara om du fortfarande tycker att utbildning och forskning är en så bra idé när du inser vad den används till. Viss kunskap vill man helst vara utan, eller hur?