”Stasi ville att jag skulle bli spion”

Jana Söderberg flydde från Östtyskland

Hon packade en liten väska med några få saker, och flydde sitt hemland mitt i natten.

Jana Söderberg lämnade sin familj utan att ta adjö.

–?Jag vägrade spionera på mina klasskamrater åt Stasi.

Hon var 17 år och pluggade till tandtekniker hemma i Östtyskland när säkerhetspolisen tog kontakt med henne första gången.

–?En dag låg en lapp på min bänk, handskriven. Där stod en tid och en plats, ingen underskrift, berättar Jana Söderberg.

Hon sitter med sitt tredje barn, åtta veckor gamla Leandra på armen, bekvämt tillbakalutad i en fåtölj i funkislägenheten hemma i Stockholm. Trots att det är över tjugo år sedan som papperslappen lades på hennes skolbänk, är minnena glasklara.

–?Jag tog lappen till min lärare och frågade vad jag skulle göra.

Gå dit, var den korta uppmaningen hon fick från läraren som inte ens höjde på ögonbrynen över det mystiska meddelandet.

–?Jag har tänkt på det efteråt, han måste ha vetat exakt vad det rörde sig om. Varför skulle han annars ha gett mig rådet att följa uppmaningen på lappen?

Ensam men inte rädd

En man i prydlig grå kostym mötte Jana på utsatt tid och plats, ett sjukhus i samma stad som hon pluggade i. Jana hade ingen aning om vem han var. Hon var 17 år, ensam, men inte rädd.

–?Rädslan kom efteråt, säger hon.

–?Men det är klart att jag undrade när han bad mig följa med till ett litet rum i sjukhusbyggnaden och låste dörren efter oss.

Mannen som sökt kontakt med Jana tillhörde den östtyska säkerhetspolisen Stasi, Staatssicherheit. Han uppträdde mycket vänligt, inte alls hotfullt, men han var mycket tydlig med vad han var ute efter.

Jana ville bli läkare, det hade hon pratat om sedan hon var mycket liten, både hemma och ibland vänner, alla visste vad Jana skulle bli. Hon var duktig i skolan, en toppstudent, och fast besluten att nå sitt mål. Men hennes mål hade den tyska underrättelsetjänsten satt ett pris på, ett pris hon redan som 17-åring insåg var alltför dyrt att betala.

Mannen i kostymen pratade lugnt med Jana om hennes framtid. Så kom han till huvudbudskapet, ett krav.

–?Han ville att jag skulle börja spionera på mina studiekamrater på läkarlinjen.

Den östtyska underrättelseverksamheten var uppbyggd på att informatörer gav dem rapporter från alla delar av samhället.

–?Han ville att jag skulle känna av stämningar, rapportera vad läkarstudenterna talade om och vad som hände bland dem.

Sa nej till uppdraget

Trots att hon bara var sjutton år och att hennes högsta dröm var att bli läkare, sa hon nej till uppdraget. Hon tvekade inte en sekund.

–?Jag såg kravet som en begränsning och avstod hellre min dröm än att bli begränsad, säger hon.

Mannen från säkerhetspolisen gav Jana ett år att tänka på saken, sen fick hon lämna rummet.

Hon fick inte berätta för någon om mötet. Det gjorde hon inte heller, inte ens för sina föräldrar avslöjade hon vad som hänt. Jana höll tyst.

Ett halvår skulle gå innan Jana vågade berätta för sin pappa om mötet med säkerhetstjänsten.

–?Du vet nog bäst själv vad du vill, sa pappa när jag berättade vad som hänt. Vi talade inte mer om saken.

”Antisocialistisk attityd”

Jana hade toppbetyg, men när hon sökte in till läkarutbildningen första gången några år senare, fick hon avslag på sin ansökan.

–?Förklaringen jag fick var att jag hade en antisocialistisk attityd, helt befängt.

Att som sjuttonåring våga stå upp mot ett politiskt system, att säga nej till den statsmakt som kontrollerar allt och samtidigt ge upp en dröm, är modigt. Men Jana ser inte sig själv som särdeles modig.

–?Jag var tonåring, kände mig ung och odödlig, säger hon och ler.

–?Kontrollen åren efter mötet med mannen från Stasi gjorde att jag kände mig bunden. Jag ville bli fri.

Hon säger att uppväxten i ett kommunistiskt land faktiskt gett henne väldigt mycket positivt, kanske också styrkan att stå upp för sig själv.

–?När jag var barn fanns en gemensam värdegrund i själva statsskicket. Det fanns en gemenskap som jag ibland saknar i dagens samhälle.

21 år gammal bestämde sig Jana trots allt ändå för att lämna sitt hemland. Hon hade fått avslag tre gånger på sin ansökan till läkarutbildningen och såg ingen möjlighet att förverkliga sin dröm i hemlandet. Dessutom hade säkerhetstjänsten full kontroll över hennes liv. När hon åkte på semester till Ungern eller dåvarande Tjeckoslovakien visste gränskontrollen alltid vart hon var på väg och vem hon skulle träffa. Varje gång genomsökte de bagaget som om hon hade gömt något. Tillsammans med sin pojkvän, som just gjort klart sin militärtjänst, började hon planera flykten. Ingen annan fick veta något, inte ens hennes föräldrar.

Möblerna ställdes i trappen

Kvällen då de flydde gick allt väldigt fort. Sina möbler ställde hon ut i trapphuset så att grannarna kunde ta hand om dem, det fanns inte gott om möbler i Östtyskland. Speciella saker som hon gärna ville bevara lämnade hon i skydd av mörkret utanför goda vänners dörrar.

Hon kunde inte ta avsked, ingen fick veta att hon skulle lämna landet. Bilen av märket Trabant skulle ta dem över gränsen till Ungern.

–?Vi hade sökt var sitt tredagars turistvisum till Ungern långt tidigare och fått ansökan beviljad.

Men bilfärden i mörkret gick i stället till den tjeckiska gränsen.

–?Vi hade hört att det skulle vara lättare att ta sig över där, så vi chansade helt enkelt, säger Jana.

De hade tur, gränsposteringen var obevakad just när de passerade. Odramatiskt tog de sig över på rätt sida.

–?Jag tänkte inte ens på att vi kunnat bli skjutna, det fanns inte i huvudet då.

Via Tjeckoslovakien tog de sig vidare in i Västtyskland där människorna de mötte var mycket hjälpsamma. Efter några veckor valde de att slå sig ner i Hamburg. Jana kan än i dag förvånas över hur enkelt de tog sig över gränsen.

–?Men kanske visste gränspolisen redan då vad som var på gång, säger hon.

Hon syftar på det politiska läget. Bara tre månader efter flykten föll muren mellan öst och väst och det tyska folket gick en ny frihet till mötes.

–?Om vi hade vetat det hade vi så klart inte utsatt oss för risken, men vi visste ingenting om vad som var i görningen.

Pratar inte om flykten

Efter två veckor i Hamburg hade Jana och hennes pojkvän fått jobb där. Och bara ett halvår senare kunde hon återse sina föräldrar. Men trots att det i dag är 19 år sedan flykten har Jana ännu inte pratat med dem om sitt beslut att lämna allt bakom sig. Ett beslut som där och då faktiskt innebar att hon aldrig mer skulle få se sina föräldrar.

–?Det är som en oskriven regel att vi inte nämner det. Jag tror att de förstod mitt beslut, men vi kan inte prata om det.

Hennes pappa är död, men hennes mamma besöker ofta henne och sina barnbarn i Sverige.

Men hur gick det med läkardrömmarna då? I Tyskland fanns det ett överskott på läkare då muren föll, därför bestämde hon sig för att satsa på ekonomi istället. Hon utbildade sig och fick jobb på ett multinationellt bolag.

Till Sverige kom hon via USA där hon träffade sin svenske man. De flyttade ”hem” till Sverige 1997.

Sedan några år tillbaka arbetar Jana som föreläsare, personlig coach och samtalsterapeut i psykosyntes.

–?Jag insåg efter många år i läkemedelsbranschen att jag brann mer för det som driver människor än för försäljningssiffror, säger hon.

Utan att tveka anmälde hon sig till en psykosyntesutbildning och läste vid sidan av sitt jobb in ytterligare en examen. Hon lämnade sin ekonomkarriär bakom sig 2001 och startade i stället sitt eget företag där hon jobbar med personlig coachning, föreläsningar och terapi. Att hon har stor nytta av sin bakgrund är hon helt övertygad om.

–?Alla människor har en inre styrka som är större än de själva tror, det är jag ett levande bevis på.

Har skrivit två böcker

För att peppa och coacha andra till den inre tryggheten vi kallar för självkänsla har Jana skrivit två böcker. Senaste boken med titeln ”Sluta jämföra dig med andra – våga vara dig själv” (Natur & Kultur) kommer ut i bokhandeln i maj.

Hon förvånas över att vi i Sverige gärna väljer det likriktade, det som alla andra har eller gör, utan att våga sticka ut.

–?Här är ju allting fritt, det är så konstigt att inte fler svenskar vågar göra som de vill, det finns ju ingen som stoppar dem egentligen?

Sedan hon packade sin lilla väska och lämnade Östtyskland den där kvällen har hon alltid varit trygg i sig själv.

–?Jag vet att jag klarar mig utan saker, jag litar på mig själv. Det är en känsla som jag önskar att alla människor får uppleva under sin livstid, utan att behöva vara med om en flykt.