Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Sam, Samuel

”De vuxna behövde själva bli tröstade”

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2011-01-08

Komikern Petra Mede är krönikör på Wendela.

Jag gick på min första begravning när jag var 12 år. Det var en nära, relativt ung släkting, som gått bort mycket hastigt. Jag minns fragment. De röda tegelväggarna på kyrkans insida. Människors mörka kappor. Mina ­annars så pratsamma släktingar. Nu helt tysta.

Jag satt bredvid mamma och höll henne i handen. Under hela ­ceremonin kämpade jag mot gråten. Rent fysiskt. Jag spände upp ögonen allt jag kunde. Tårkanalerna var fyllda till bredden och jag visste att om jag sänkte blicken skulle tårarna inte få plats utan börja rinna nedför kinderna.

Det hela var ganska otäckt. Det kändes plötsligt som om de vuxna runt omkring mig var barn. De hade inte kontroll över sina känslor. De kunde inte trösta mig, för de behövde själva tröstas. Det fanns tydligen något som inte ens mamma och pappa rådde på. Döden.

Det var en sådan befrielse när vi kom ut ur kyrkan. Jag tror det var ­vinter. Eller om det bara kändes så. Torget på Blackeberg låg tomt. Nu skulle vi dricka kaffe på en lokal i närheten. Jag var nervös. Hur skulle det gå nu när ingen pratade? Hur skulle man bete sig?

Under tystnad hängde vi av oss ­ytterkläderna i hallen och gick in i något som liknande en festlokal. Men nu var det ingen fest. Mammas hand

i min. Lite lätt våt, lite darrande. Just då ville jag bara åka hem. Ta bort nuet som ingen verkade behärska. Jag ville åka hem till Göteborg, till våra hundar, leka med dem, ringa en kompis.

”Jag skulle vilja prata lite om X”. Det var prästen som hade rest sig upp. Hon hade känt min släkting. Jag blev nervös. Skulle alla börja gråta nu igen? ”Jag skulle vilja prata om de saker som jag vet att X tyckte om”. Så började prästen berätta och läsa bitar ur brev som X skrivit. Och så kom hon till ett parti som handlade om vår familj. X beskrev i brevet hur hon tyckte om att ta tåget ned till oss i Göteborg. Träffa våra stora vilda dalmatinerhundar, vara med mamma och pappa. Och inte minst ­leka med oss barn i trädgården. X hade inte haft ett lätt liv. Det fanns mycket som var sorgligt i det. Men så påminde oss prästen om de stunder när X varit glad, hur mycket hon tyckt om sina katter och hur hon alltid målat. I starka, klara oljefärger.

Nu började stämningen ändras i rummet. Några log. Och nu var det någon som till och med skrattade. Och jag började också tänka på X. På en gång när vi var vid stranden och hon sa att vi skulle stoppa in varsitt hårdkokt ägg i munnen och sedan försöka le. Det hade varit lite läskigt, men roligt samtidigt.

Nu frågade faster, som satt bredvid mig, hur jag hade det i skolan. Om vi skulle komma till dem i Värmland i sommar. Helt vanliga saker. De vuxna blev sakta vuxna igen.

Jag gillade min faster. Jag kom att tänka på vad jag skulle göra på sommarlovet. Jag tittade på farmor. Kanske skulle jag åka till henne. Jag släppte mammas hand. Jag var glad att jag var där.