”Min son Andreas dödades av en fyrverkeripjäs”

helskärm

Liv Söderströms liv förändrades abrupt nyårsafton 2004.

Strax efter tolvslaget förlorade hon sin son.

Andreas 17, dödades av en ­raket.

Här berättar hon om ­sorgen, saknaden och ilskan mot försäljare som inte tog sitt ansvar.

Andreas hade ätit middag hemma med familjen. Det här var första året som han skulle få fira nyår tillsammans med kompisarna. Efter middagen lämnade han hemmet i Farsta och mötte sina vänner. Någon gång under kvällen fick de för sig att skramla ihop till en så kallad rörbomb. Ingen ­hade egentligen åldern inne för att köpa fyrverkerier. Men Andreas, som snart skulle fylla 18 år, gick in i närbutiken. Trots hans unga ­ålder sålde de den största bomben i sortimentet till honom. Det skulle visa sig bli ödesdigert.

– När hans kompis ringde sent på kvällen kunde jag inte tro att det var sant. Jag sa bara ”Det där är inte kul”, berättar Liv Söderström, mamma till Andreas.

Kompisen stod på sig och sa ”Du måste komma hit, Andreas är skadad av en raket”.

”Ville trösta honom”

Liv Söderström och Andreas pappa åkte gemensamt till sjukhuset. Där fick de vänta i anhörigrummet.

– Jag var så rastlös och stressad, jag ville bara in och trösta Andreas som säkert hade ont och var ledsen. När doktorn kom och frågade efter färgen på hans kläder och vi berättade vad han haft på sig sa de ”Ja, det är Andreas vi har här, han har tyvärr avlidit”.

– Jag skrek bara rakt ut: ”Nej, ­inte min Andreas”. Sen fick vi gå in i rummet där han låg. De hade täckt över ansiktet, men det var han som låg där.

Fyrades av i ansiktet

Andreas hade gått fram till en odetonerad bomb. Böjt sig fram för att kolla vad som var fel. Då fyrades den av.  Det är som att bli träffad av en stor blykula med extrem kraft. Käkbenet gick av och pressades upp i hjärnan. Andreas avled direkt.

Det första året ­beskriver hon som en enda lång pina.

– Där stod jag och min son har dött. Nu skulle jag ordna begravning. Vem ringer man då? Hur gör man? Man ska ­inte behöva välja kista åt sitt barn.

Liv tittar med tårfyllda ögon mot pojkansiktet i ramen på tavlan.

– Det värsta är när folk kommer fram till mig och säger ”Jag hade aldrig klarat att gå igenom det där”. Men jag gjorde ju det. Älskar jag mitt barn mindre då? Det gör så ont, även om det bara är något de tanklöst slänger ur sig.

I tre år gick Liv hos psykolog för att bearbeta förlusten. Dessutom pratar hon och dottern fortfarande mycket om Andreas och har kommit varandra nära.

Butiken sålde utan tillstånd

I dag är sorgen mer kontrollerad och det kan gå perioder när Liv inte tänker så mycket på honom. Inte varje sekund i alla fall. Men när det närmar sig nyår är smärtan näst intill obeskrivlig.

– Då känns det precis som när det hände. Saknaden är enorm. Allt som är förknippat med nyår 2004, som ljudet av smällare eller tsunamin i Thailand, får mig att må dåligt.

Närbutiken som sålde raketen till Andreas hade inte tillstånd att sälja fyrverkerier. Varken det året eller året därpå. Liv polisanmälde, men fick sedan rådet att inte gå vidare med ärendet, eftersom butiken då bara byter ägare och fortsätter på samma sätt som tidigare.

Hon vill uppmana föräldrar att inte ta för lättvindigt på fyrverkerier.

– Ta kontakt med närbutikerna som säljer. Kolla om de har tillstånd att sälja och be dem att ta ­legitimation på ungdomarna. Många föräldrar tänker nog att det inte händer deras barn; ”Så skulle min son aldrig ha gjort”, men det trodde inte jag heller att Andreas skulle. Han visste hur man gör med fyrverkerier och han var ingen stökig kille. Försäkra er om att de inte får tag på fyrverkerier.